Hem för att byta väska

Borta bra men hemma bäst, säger man i sagorna. Frågan är om det stämmer. Jag brukar i alla fall inte vara hemma så mycket i dessa dagar. Har varit i Linköping sedan i torsdags och nu ska jag visserligen snart åka hem igen, men det blir inte ens ett dygn i Uppsali. I morgon förmiddag lyfter planet mot öarna igen, och det ska så klart bli kul. Det är dock mycket som ska klaffa under en medlemsresa - som detta är - och när man är med och organiserar det hela är det svårt att slappna av helt och hållet. Det är kanske inte som jobb, men det är inte semester heller.

En sak är dock säker. Jag kommer att sakna Sara direkt när jag lämnar Tannefors. Väldigt mycket. Och sluta tyck att det var gay att skriva så, för jag skiter ändå i vad ni tycker om den saken.

Igår träffade jag Per en sväng på The Sunk och kollade på jävla sämst-Arsenal som inte ens kan slå fucking jävla kuk-Cardiff. Men det blev som väntat en kontrasternas eftermiddag. De antiteser som gällde här var roligt och tråkigt - och jag blev som en bro mellan dessa. Så som grått är en bro mellan svart och vitt, vilket vardagsfilosofen Oskar avhandlade sent en lördagkväll före jul.

Sedan var jag också ute i Lambot hos mamma och pappa och fick fika. Det var fint att träffa föräldrarna, och de höll som vanligt på med sitt klassiska kärleksfulla smågnabbande vid matbordet. Jag kände mig verkligen hemma med andra ord.

På kvällen återvände jag till Sara och hon bjöd på laxpasta och dajmtårta. Detta avnjöts framför datan där vi såg både Sunes Sommar och Tillsammans. Två ljuvliga svenska filmer - pappa Rudolf i Sune är en av de bästa karaktärerna någonsin. "Karin! Ser du något tåg? Nej, inte jag heller!"

Nu ser jag fram emot kylling till lunch och sedan väntar det ofrånkomliga ögonblicket då jag måste gå till tåget. Suck it shall. Icke-HPW.