Tonårssömnen ett minne blott

Det är möjligtvis så att jag emellanåt drar något förhastade slutsatser. Det här med att samla in data i tre år, sammanställa och svettas fram en analys är inte min tekopp, och därför kommer jag av allt att döma aldrig forska (den typen av forskning man gjorde på mellanstadiet när man skrev av en bok räknas inte).

Så med den brasklappen begravd i sigillet hävdar jag, efter två dagar av uppstigning fast jag egentligen inte är piskad att gå upp, att mina dagar som tonåringssovare är ett minne blott. Det har länge varit ett mål att sluta sova bort dagarna, men det är ju förbannat skönt att sova tills man vaknar. Eller att somna om för den delen. Nu kan det dock ha lyckats, även om jag naturligtvis ser svagheten i den här empiriska studien. Dess begränsade omfång är bara ett exempel.

Jag är också medveten om att detta kommer att backfire å det grövsta inom en snar framtid. Plötsligt är den dagen åter här, den dagen när jag som en färsk kattunge knappt får upp ögonen tillräckligt mycket för att konstatera att klockan är 13.30. Men att ta ut segrar i förskott är ju vad livet handlar om.

Och, betydelsen av detta ska inte underskattas, att få ett god morgon-samtal från en underbar person gör det cirka 1000 % lättare att vakna och kliva upp. Bättre start på dagen går inte att få.

Nu ska jag fortsätta ge min tvättkorg den uppmärksamhet den förtjänar. Den senaste tiden har jag försummat den mer än vad herrskapet Twist försummande Oliver.