Släkten är inte värst

Jag fick potatisgratäng i fredags och det var nära nog en religiös upplevelse. I övrigt var det en bra och lugn dag med bra mycket godare vin på kvällen än i torsdags och total utklassning av lagen i På Spåret. Jag och Sara fick fler poäng än de båda lagen tillsammans.

I går gjorde jag om en gammal klassiker: Vakna skrikande. Den här gången var det dock inte Voldemort som var huvudperson i drömmen utan ett gäng vampyrer, som såg så jävla otäcka ut, framför min ytterdörr. Jag är värre än Bert när det kommer till att vakna skrikande. Sara undrade - logiskt nog - vad jag höll på med. Jag kunde bara med gråt i rösten säga: "Mardröm! Vampyrer!" och sedan bli tröstad. Som det barn jag är.

Undrar om mardrömmen berodde på viss nervositet då Sara hade födelsedagskalas för sin familj igår. Det gick dock bra och jag betedde mig civiliserat och höll inte låda. Det enda jag höll var en låg profil.

På kvällen hängde vi lite med med cirka 19 personer till som också heter Sara samt Benedetto och förtärde resterna från dagen. Vi åt också upp de chips som vi hade glömt att äta i fredags - något som gjorde mig extremt bitter i går morse. Hur fan kan man glömma bort att äta chips - det är ju sjävla porslinet i tallriksmodellen.

Nu ska jag gå till det ytterst hakiga haket The Champ och titta på FA-cupen med Per. Tråkigt med The Champ, men mycket kul med Per. Kontraster så här på en söndag är ju aldrig fel.

Harebrarå!