Det där jävla fotbollslaget

Arsenal har gett mig många glädjestunder genom åren, men minst lika många - om inte fler - besvikelser. Igår bjöds jag på ännu en. Förlust i Champions League, och jag har som vårtraditionen bjuder på nytt drabbats av post CL-depression. Jag har verkligen ingen lust till att göra något vettigt idag, trots att jag borde skriva uppsats. Det är bara ett sådant motstånd för tillfället.

Jag är jävligt trött på att Arsenal aldrig vinner någonting nu för tiden. Det blir bara en massa hopp om någonting som kanske ska kunna inträffa, men som aldrig gör det. Jag orkar inte med det där, det kostar på för mycket att vara så engagerad. Samtidigt går det inte att bara sluta bry sig. Det är inte bara en lek, för vore det en lek skulle jag inte bli så här påverkad av det.

Som tur är vet jag att det går över, för är det något tiden läker så är det fotbollsförluster. Det kommer alltid nya matcher, nya säsonger, nya förhoppningar som kan grusas på våren. Det gör att det ändå inte tynger som en riktig motgång. Likväl tynger det. Fast det var bra mycket tyngre förra året, som om det skulle vara någon tröst.

Det är märkligt att jag kan påverkas så sjukt mycket av något som jag ändå inte kan påverka ett skit själv. Orimligt rentav. Men så är det bara. Det får jag leva med.