Vad händer och fötter?

Tisdag är tisdag är tisdag. Jag förstår inte ens varför jag har förväntningar på den här veckodagen. Segt, varmt och trött. Så var det hela tiden.

Men det var ganska väntat i och med att jag och Aspeqvist satt nere vid ån igår och snackade i några timmar. Han hade med sig en bättre tjeckisk blandpåse och då är jag aldrig den som är den, som trogna läsare säkert räknade ut redan under första inlägget på den här bloggen. Det var värt all trötthet för det var mycket trevligt att ses och ha lite killsnack.

Dagen ute i Våla har varit som den brukar. Vissa elever är odrägliga, andra sköna och andra barnsliga. Högstadiepersoner är som högstadiepersoner alltid har varit, på gott och ont. Det finns en kategori elever som klyftigt nog har uppmärksammat att mitt förnamn också har namngett den kroppsdel som länkar armen till torson. Detta tycker eleverna är så överdådigt kul att de sjunger rörelsevisan Huvud, axlar, knä och tå så fort jag går förbi. Andra ropar "Axel, vad händer?" samtidigt som de tar sig i tur och ordning på axeln och vaden, och därefter vinkar med händerna. Jag tycker de här namnskämten är lika roliga som när Love kallade mig Armbåge när jag var liten. Inte alls roliga alltså.

Å andra sidan får jag ju uppmärksamhet, som Sara så klokt påpekade förut när vi pratade videosamtal. Efter 16 minuter kom vi på att det där kanske kostar mycket pengar, och mycket riktigt. Fyra kronor per minut. En dyrköpt, men trevlig läxa.

Nu ska jag hålla mig vaken ett tag till innan det är dags att skära ihop totalt som Jajje skulle ha uttryckt det.