Såg nyktert på ESC och ESH

Det var full fart i går igen, så som lördagarna ofta blir när jag har match. Jag tog det visserligen lungt på morgonen, med lite Melodikrysset och tidningsläsning och kaffedrickande. En sak är säker, jag kommer aldrig att klara hela krysset på egen hand för det är alltid någon jävla instrumental låt som är med. Och då är det ju omöjligt att googla på någon textrad för att komma fram till vilket ord som ska in på vågrätt fyra, till exempel. Sara får sluta jobba på lördagar helt enkelt.

Efter en prematchlunch som följde Arsene Wengers kostlära upp till minsta fiber (spagetti och köttbullar, inga grönsaker) började jag göra mig reda för ännu en bortafight. Det visade sig att vi skulle till Rasbo, några mil utanför Uppsala och det var stort att mötas av en skylt vid landsvägen: "Nästan match: Rasbo-Södra Uppsala". Nu stavas visserligen inte Södra Upsala så, men det kändes ändå elit på något sätt. I övrigt var ingenting med matchen elit.

Jag spelade mittback hela matchen och kände inte av mitt onda lår förrän i andra halvlek, och då orkade jag ändå inte springa hela vägen bort till avbytarbänken så det var bara att bita ihop och fortsätta. Vi vann så klart matchen, 4-3, sedan vi gjorde mål på våra fyra första skott på mål. Rasbospelarna var griniga och som mittback skaver man ju lite extra då, så att de blir ännu mer griniga. Jag var ungefär lika jobbig som Peter i Family Guy i det där avsnittet där han sjunger The bird is the word hela tiden.

Bra stämning med seger, trots att Manchester United samtidigt säkrade ligaguldet mot Arsenal. Hemma mötte jag upp Esh som försökte dricka bort bakfyllan, och när jag såg hans tillstånd var jag nöjd över beslutet att hålla mig städad den här veckan. Jag skrotade lite framför tv:n och sen gick jag ner till Karl och hängde där ett tag. Vi kollade på EM i schlager ett tag, men sen ville Jesper hellre se en Steven Seagal-film. Jag stod ut i fem minuter, men sen fick hon byta. Då ville hon se American Pie. Då gav jag upp. Kiss- och bajshumor är helt enkelt inte roligt längre, Hannes får säga vad han vill.

Nästa anhalt var O'Learys där det var någon form av musikkväll. Tre band spelade varav We are the storm var ett, och det är det bandet som Esh är hedersmedlem i. De första banden kollade vi inte på så noga, men när Eshs kompisar började spela lyssnade vi så klart aktivt. Jag tycker att de lät bra, nästan lite arenabandsmässigt - och det framför cirka 25 pers. Esh var med och körade/skrek på ett par låtar och dansade lite. Han skötte sig bra, och det syns att hans förebild är Idol-Basse.

Nykter som jag var tackade jag för mig efter spelningen och vandrade trött hemåt i ett kylslaget Uppsala. Sängen välkomnade mig på ett ytterst behagligt sätt.