Luftwaffe kan inte se mig

Sällan har jag haft så få att tacka för så mycket. Och med få menar jag mig själv.

Jag har nämligen äntligen fått upp min mörkläggningsgardin, så det kommer helt plötsligt att bli mycket enklare att sova om nätterna. Det är ju positivt så här under den ljusa årstiden. Jag vill ju liksom inte sitta och klaga på att det är för ljust, efter att ha klagat på att det var för mörkt dygnet runt i vintras. Dessutom blir jag mindre synlig vid eventuella luftraider. Det är också positivt.

Jag tog en 90 minuters promenad till IKEA i Boländerna där jag åt en portion köttbullar (överskattade) innan jag plockade upp min rullgardin och lite skruvar. Sen åkte jag buss hem.

Hemma såg jag att det redan fanns lämpliga hål (Hannes, man ska inte kalla tjejer det för att det är förnedrande) vid fönstret så det var bara att skruva upp gardinen. Det var dock lättare tänkt än gjort för det var ett jävla meck med att skruva in skruvarna. Jag fick ta i för drottning och fosterland och efter mycket blod(blåsa i handen), svett och (mentala) tårar var den uppe. Som flickan sa.

Nu har jag vilat upp mig tillräckligt mycket för att sätta igång med skolarbetet. Det ska inte bli kul, men det måste göras. Det är bara att bita ihop och kämpa och aldrig ge upp. I shall fight on the beaches, I shall fight on the landing grounds, I shall fight in the fields and in the streets, I shall fight in the hills; I shall never surrender.