Kolo redo för spel

Efter ett skadeuppehåll på två och en halv vecka är jag nu redo för comeback på fotbollsplanen igen. Låret höll i dagens test. Konditionen gjorde det dock inte, men det har aldrig stoppat mig förut. Det ordnar sig med hjälp av den odödliga vilja jag alltid visar när jag lirar boll.

Orsaken till min halvdana kondis är eventuellt det faktum att jag har tillbringat rehabträningen på puben, Tony Adams-stylee. Och firat valborg, däckning-stylee. Men nu har jag skärpt mig och ska hålla mig städad ett tag.

Idag har det återigen varit fullt fokus på uppsatsen och med ytterligare några timmars jobb i morgon så är första utkastet klart. Det känns naturligtvis ofantligt bra, men samtidigt är det lite konstigt att vara så här i slutet av utbildningen. Det är bara fem år sedan bland andra jag, Björn och Karl satt hemma hos Heka i ett sunkigt korridorsrum på Kantorn och konstaterade att vi hade tagit våre första fem poäng (den här historien utspelar sig på den tiden då det bara hette poäng, och inte högskolepoäng). Då hade man ett rejält jävla berg att bestiga, men nu är det enda som återstår att dunka flaggan i toppröset. En spektakulär stigning har det varit.

Nu ska jag njuta av en lugn kväll i en ödsligt lägenhet. Jag har blivit gräsänka då Esh är på turné (!) med bandet (!) We are the storm, där han är tamburinist (!). De ska spela i Sala, Örebro och här i Uppsala. Ingen världsturné a la Madonna, men man måste börja någonstans. Jag kan dock säga så mycket som att jag är förvånad över att Esh plötsligt spelar i band, men med honom förvånar kanske ingenting när allt kommer omkring.

Nu ska jag äta någon form av mat. Korv?