Sleepless in Studentvägen

Innan jag går vidare med den här dagen måste jag lyfta en fråga som har naggat mig hela natten. Hur kommer det sig att när jag är så grym på alpin utförsåkning, att Hannes är så fruktansvärt talanglös?

När han åker skidor går det så långsamt att klockorna inte bara stannar - de börjar gå baklänges. Det går så långsamt att oljefärg hinner torka innan han ens är nere från den allra grönaste barnbacken. Han är så långsam att om han hade varit marathonlöpare och ställt upp i årets Stockholm Marathon hade han blivit varvad av den som kommer nästsist - nästa år. Ni hajar.

Jag förstår det inte för han måste ju ha haft samma förutsättningar som mig att träna sin skidåkning i och med att familjen många gånger åkte på skidsemestrar under vår uppväxt. Till och med Love kunde ju åka när det begav sig. Hannes borde rimligtvis ha samma förutsättningar som sina äldre bröder. Men inte då. Han plogar så till den milda grad att det skulle gå snabbare för honom att gå ner för backen. Plogar, plogar och plogar.

Problemet ligger antagligen i hans motorik, eller brist på motorik som jag brukar beskriva det. Han lärde sig ju till exempel inte cykla förrän han var 14 år. Av allt att döma är det detta som ställer till det för honom i pisten. Så han plogar, plogar och plogar.

Det är dock konstigt att han inte har tagit tag i det här problemet, särskilt då han har tillbringat senaste halvåret i Norge där det bara finns fjäll. Fjäll och fjordar. Han borde ha utnyttjat tillfället och inte bara jobbat med bortskämda barn och lekt Tillsammans med en massa ungdomar.

Det har jag tänkt på i natt. Dagens mål: Skaffa mig ett liv.