Korpvallen har inte sett på maken

För cirka 15 år sedan spelade mamma i ett korplag som lite fyndigt kallades för Kaos, kanske för att spegla laget insatser på fotbollsplanen. Frågan är om deras matchställ finns bevarat någonstans, för om arrangörerna till den examensceremoni som kommer att hållas på lördag skulle få för sig att bilda korplag finns det inga mer passande tröjor.

Det var med andra ord ingen ordning på dagens repetition. Detta i kombination med stressade nästan examinerade lärare är en krutdurk i en rökruta. A disaster waiting to happen. Lärare har nämligen en gudomlig tro på sin egen förmåga att organisera och den egna metoden, och endast den egna är den enda tänkbara.

Idag var stötestenen om vi skulle fylla på bänkarna framför scenen bakifrån eller framifrån. Detta diskuterades med emfas under nästan 45 minuter mellan arrangörerna och några av deltagarna. Behöver jag nämna att det var enbart tjejer som deltog i diskussionen? Inte? Tänkte väl det.

Efter ett på gränsen till gråtande brandtal från en av arrangörerna valde bakifrånförespråkarna att ge sig - men det var en muttrande resignation och tomma ögon. Det var som om de just hade sett Arsenal förlora. Så hårt tog de prestigeförlusten.

Jag förstår inte hur man kan bli så engagerad i en sådan skitsak. Men vissa saker är det kanske inte meningen att man inte ska förstå. Det enda som är säkert är att det kommer att bli kaos under ceremonin. Undrar om tröjorna finns kvar - man skulle kanske ha den under kavajen.