Den här vårsäsongen har präglats av vinnarkultur från min sida, då jag inte har varit med och förlorat en enda match med Södra. Framgång föder framgång och så vidare. Igår kom dessvärre den oöverträffade framgångssagan till ett abrupt slut.
Det var dags för årets längsta bortfight som tog oss nästan hela vägen till Stockholm. Där på en regnig lerplan skulle vi tydligen spela fotboll. Vi visste att motståndarna skulle köra Stoke-taktiken med långa inkast, så det gällde att vara på hugget vid inkast på vår planhalva. Efter två inkast och åtta minuter stod det 2-0. Ridå.
När matchen var över var siffrorna uppe vid 5-1. Kul jul med en timmes bilfärd på det. Det är dagar som dessa fotboll är mindre angenämt. Det enda positiva var att det var grymt väder för glidtacklingar. Alltid något. Men om jag påstod att jag gjorde min bästa match i livet skulle jag ljuga. Värre än Torvald Palema travar.
Väl hemma tog jag det lungt framför tv:n med en pizza och några Stella, innan jag gick genom halva stan till Tomas som anordnade någon form av lagsammankomst. Det var oerhört grabbigt med bira bira bira bärs bärs bärs och tv-spel. Jag chockade alla genom att vinna min första match, men sedan bekände jag färg och förlorade stort i resten av matcherna. Som bekant är jag talanglös när det kommer till dataspel och dylikt, mest för att det suger så oerhört mycket att spela.
Även kvällen gick alltså i förlustens tecken, men avslutades med en liten seger då jag fick skjuts nästan ändå hem till dörren. Hade aldrig pallat att gå hem i evighetsregnet.
Nu ska jag sätta mig i fönstret invirad i en filt och mysdricka te och titta på regnet. Jag ska försöka reda ut hur jävla länge det kan regna. Nu har det pågått i två dygn och det finns inget som tyder på att det ska sluta. Det är värre än Roskilde 2007. Och då överdriver jag inte. Men en förlusthelg som denna kanske regn är symboliskt riktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar