Håll? Nej, men jag har ont i sidan...

Har skött mig bra både i går och i dag. I går lämnade jag in en textanalys och i dag lämnade jag in någon form av statistikuppgift. Alla som känner mig vet att jag verkligen brinner för statistik, och gärna gottar ner mig i Statistiska Centralbyråns excel-filer i timmar. Därför var det extremt kul att göra den här uppgiften, och återigen kändes det ohyggligt relevant för mitt kommande arbete som lärare.

Ironi kan ibland vara svårt att få fram i skrift. Ovanstående var dock undantaget som bekräftar regeln.

Jag har också varit duktig och varit ute och motionerat två dagar i rad, trots minusgrader och Posa-underlag. Det börjar ordna upp sig med konditionen känner jag, även om jag är långt ifrån formtoppad. Men det ska jag å andra sidan inte vara förrän till seriepremiären i maj så det finns gott om tid för träningsläger och höghöjdsträning.

Under dagens löprunda kom jag och tänka på första gången jag sprang "Minimaran" i Lambohov. Det är en årlig tradition på de två skolorna - Änggård bra, Slestad dålig - i området där alla eleverna springer 4,2 kilometer på en snitslad bana. Jag gjorde debut i årskurs ett och ungefär i höjd med Odalgatan kom storebror Love i kapp mig och vi började göra sälle. Plötsligt sackade jag betänkligt och Love, redan då en rutinerad löpare även om han springer som Robert Pires, anade vad problemet kunde vara.
-Har du håll? frågade han.
-Nej, sade jag ynkligt. Men jag har jätteont i sidan här...

Då ryckte Super-Robbie Pires ifrån mig i ett molm av damm, och jag fick ensam stappla in mot mål.

Jag sprang faktiskt Minimaran så sent som 2003 då jag arbetade på Änggårdsskolan. Jag gick naturligtvis in för det, men genant nog kom jag inte ens med på pallen. Spurtade a la Kokain-Sven till mig en fjärdeplats och avled av astma i målfållan. Jag anser fortfarande att jag borde ha kunnat besegra de där tolvåringarna lätt, men å andra sidan är det inte mitt fel att man får börja gå på krogen när man fyller 18. Jävla 55:an.

I dag fick dock varken håll eller ont i sidan, utan det var snarare vaderna som värkte. Vad ska man göra åt det?