Uppdatera om helgen är A och O

Det var ingen hem-från-Roskilde-jag-har-panik-redan-i-Småland-resa. Men nog var det en ganska tröttsam bilfärd i snöglopp jag genomförde här under den sena söndagskvällen, då jag efter lite kvalitetstid lämnade Sara i Linköping för resa norrut till Uppsala. Välkommen hit, välkommen hem som jag brukar säga.

I morgon ska jag ut till good old (Öster)Våla för en veckas vik bland så kallade högstadieelever, och detta innebär tidig, jävligt tidig, uppstigning. Men då jag stjälpte i mig en mellankaffe från Donken strax söder om Stockholm så har koffeinet i min kropp hamnat i svår konflikt med viljan att försöka sova, så jag tänkte dunka ett inlägg här om de senaste dagarna istället. Sova är ändå överskattat - man behöver max fyra timmars sömn per natt.

Okej. Here goes.

Torsdag: Småutflykter till Tornby och Lambot. Bila omkring och lyssna på Familjepop och spola förbi Hannes och Loves låtar är ju lite vad hela grejen med att ha körkort är. Saras kompis Elin härjade också ut oss till Herrgårn, HG, och det studenthaket var en trevlig bekantskap. Varför jag inte har varit där tidigare? Ja, just det. HG ligger i Ryd. Det är som att gå ut i Flogsta, och det skulle vara möjligt i teorin, men aldrig i praktiken. HG:s DJ var dock sämre än kön till Vdala, men ölen var god och vakterna spelade black jack.

Fredag: Fett trött mannen, som Carlos på jobbet brukar uttrycka det. Så var jag på morgonen i fredags, när Göteborg var dagens slutmål. Det var emellertid bara att bita i det sura, sprätta upp ögonlocken och kliva upp. Vi fick åka med Saras föräldrar som också skulle till Håkanland, så det blev oerhört billigt. Efter den i Göteborg obligatoriska felkörningen hittade vi Kville där Filippa och Gustav huserar.

Vi mottogs på bästa möjliga sätt med finlunch, vilken följdes upp med någon form av sällskapsspel där jag tog en lika oväntad som överlägsen seger. Sara kom sist.

På kvällen var det givetvis Johan Wester-support som gällde och det var obetalbara scener som utspelades när det stod klart att han hade vunnit På Spåret. Firandet efter Sveriges VM-brons -94 bleknar i jämförelse. Stämningen var på topp med andra ord och det blev festligheter med olika plojgrejer tills det blev natt.

Lördag: Jag och Sara klev upp föredömligt tidigt redo att ta oss an en ny spännande dag. Värdparet valde dock att tonårssova så Sara fick diska medan jag kollade på tv, i och med att det var internationella mansdagen. När Filippa och Gustav vaknade till liv gick vi en kortare promenad i den sibiriska snöstormen, och därefter gav jag mig ut på egna äventyr i centrala Göteborg. Jag hade en fotbollsdejt med Arsenal Sweden-Markus på O'Learys och fick där beskåda ännu en mållös Arsenalmatch. Jag har inga ord för att beskriva Arsenals form just nu. Jag är mållös.

Det positiva med den utflykten var att jag fick åka trådbuss tillbaka över Götaälvsbron. Som att vara på tivoli fast annorlunda.

På kvällen bjöds vi på en strålande trerätters som Gustav hade slitit med hela dagen. Det var oerhört gott, och då det dessutom ingick potatisgratäng i kalaset behöver jag knappast utveckla mina känslor för den här middagen. Därefter spillde jag rödvin på en matta och använde uttrycken "som flickan sa" och "som Jesus sa" autismmånga gånger.

Söndag: Det var dagen då vi åkte hem. Hemresa är A och O vid en resa. Särskilt O. Bara O.

Det var en rolig helg, och återigen har Göteborg klättrat ett snäpp på min stadsskala. Det tar sig, som pyromanen sa. Där ser ni vikten av att ge nya chanser. Alla och allt utom Emmanuel Eboue förtjänar nya chanser. Tack till Filippa och Gustav för mat och husrum.

Fotnot: En text om Göteborg måste innehålla minst en ordvits enligt de svenska pressetiska reglerna. Därav ordvändning rörade Arsenals form. Annars hade jag aldrig skrivit något så farsaskämtsmässigt. Aldrig.