Det var tur att jag inte, som jag tänkte i går natt, skrev ett inlägg när jag kom hem från GH:s pub Ghuben. Det hade nämligen blivit oerhört pretto i och med att jag gick omkring med poetiska ambitioner på hemvägen. Tyckte att jag hade kommit på den mest geniala strofen som någon någonsin har skapat, men så här i självkritikens kranka eftersken måste jag erkänna att den varken var särskilt genialisk eller djup. Den var snarare dum och grund. Grundare än en vattenpöl i Sahara. Samtidigt är självkritik poetens värsta fiende som jag brukar säga.
Beslutet att sluta fylleblogga är rent självbevarelsedriftsmässigt bland det bästa jag har tagit. Jag behöver väl knappast påminna om Sagan om Huggis?
Igår, efter en trevlig fikastund hos Tyskan, gick jag, Kalle och Esh till GH och tog några pints. Vi hade så klart tänkt gå till Orvars, men fredagar – lönefredag till råga på allt – är knappast den mest folktomma dagen på ”Oves”. Tvärtom.
Efter två rundor anslöt Nickel och Vinbög, han såg ut som Martin Rolinski i BWO – oerhört estetiskt tilltalande, och det blev en trevlig kväll. Vinet berättade att han hade varit på klassfest med 20-åringar ”som pratade om att bila från kust till kust i USA”. Nuff said.
Kalle var i form efter att ha tjyvstartat på Oves redan klockan tidigt på eftermiddagen och levererade kvällens kommentar då han frågade Ellas kompis Anders dejt om hon var en dejt, eller bara ett ligg. Är det någon som är socialt kompetent och kan föra sig bland folk – ja, inte är det då Kalle. Men det är också det som gör honom unik och älskvärd.
När detta skrivs sitter jag på tåget till Sara och pluggar. Och med pluggar menar jag att jag inte alls pluggar. Detta var någonting som kallas ironi, alltså när man säger en sak men menar den motsatta. Rätt använt kan det bli väldigt roligt och effektfullt, men använder man det vid fel tillfälle är risken att det blir plumpt samt att missförstånd uppstår. Även om plumphet och missförstånd kan vara stor humor emellanåt.
Den geniala frasen?
Jag gick genom den mörka kyrkogården / För det var bara där stjärnorna syntes
Sorry. Jag är uppriktigt ledsen för att du tvingades läsa det där. Jag ska gottgöra dig på något sätt.
lördag 28 februari 2009
fredag 27 februari 2009
Helgen - Fascinerande och mytomspunnen
Sitter här och slår årsrekord i gott samvete. För första gången sedan augusti i fjol har jag fullbordat en full arbetsvecka och därför kan jag för en gångs skull säga "Nä nu tar vi helg" utan att samtidigt be om ursäkt med kroppsspråket.
Sista lektionen på fredagar med högstadiebarn är inte min definition paradiset, då det lätt blir så att de börjar ha snöbollskrig med ihopknölade kollegieblockssidor samt använder snabbtelefonen (Hur fan kan de ha en sådan? Är det 1975?) utan något som helst tillstånd. Men till slut tar sista lektionen också slut.
Jag kan se tillbaka på en bra vecka känner jag. Har tjänat pengar och skaffat mig lite mer erfarenheter från skolans intrikata värld. Vad mer kan man begära av en arbetsvecka? Det skulle möjligtvis vara en i något varm land där ölen är gratis och man får potatisgratäng varje dag. Men ett sådant land finns ju inte, så på ovanstående fråga svarar jag "ingenting".
Nu ska vi kolla på 30 Rock här i hushållet och sedan ska vi gå och möta upp några gamla kursare hemma hos Elfi, i media känd som "Tyskan", och äta någon form av kakaobaserad kaka. Ryktet säger att den ska vara kladdig, men i detta urgenta ärende får jag be att få återkomma. Efter den lilla återträffen talar allting för Orvars och några fredagspints och i morgon ska jag åka tåg söderut. Varthän får ni själv räkna ut, Einsteins.
Sista lektionen på fredagar med högstadiebarn är inte min definition paradiset, då det lätt blir så att de börjar ha snöbollskrig med ihopknölade kollegieblockssidor samt använder snabbtelefonen (Hur fan kan de ha en sådan? Är det 1975?) utan något som helst tillstånd. Men till slut tar sista lektionen också slut.
Jag kan se tillbaka på en bra vecka känner jag. Har tjänat pengar och skaffat mig lite mer erfarenheter från skolans intrikata värld. Vad mer kan man begära av en arbetsvecka? Det skulle möjligtvis vara en i något varm land där ölen är gratis och man får potatisgratäng varje dag. Men ett sådant land finns ju inte, så på ovanstående fråga svarar jag "ingenting".
Nu ska vi kolla på 30 Rock här i hushållet och sedan ska vi gå och möta upp några gamla kursare hemma hos Elfi, i media känd som "Tyskan", och äta någon form av kakaobaserad kaka. Ryktet säger att den ska vara kladdig, men i detta urgenta ärende får jag be att få återkomma. Efter den lilla återträffen talar allting för Orvars och några fredagspints och i morgon ska jag åka tåg söderut. Varthän får ni själv räkna ut, Einsteins.
torsdag 26 februari 2009
Vi koma, vi koma
Jag kom iväg och tränade igår, trots att Björn och Stan Collymore - han kallas så eftersom att han är så oerhört lik den gamle kontroversielle fotbollsspelaren Stan Collymore - gjorde allt för att få mig att stanna hemma med dem och titta på deras favoritlag Bayern. De försökte till och med muta mig med öl, men jag var omutlig och de fick helt enkelt låna lägenheten och se klart matchen när jag stack till Ekebyplanen.
Efter träningen, som gick helt okej även om jag fortfarande är på rökarens konditionsnivå, var jag väldigt uppe i varv och kunde därför inte somna förrän runt halv två. Men det var det värt eftersom att jag ändå pratade i telefon då.
I morse var jag som en lika direkt som naturlig följd av detta så trött att det inte ens var roligt. Det fanns ingen som helst humor med att lämna värmen i sängen och huttra ut i lägenheten. Ganska snabbt tog jag beslutet att sova så fort jag bara fick chansen, vilket var ungefär mellan varje klunk kaffe. Gah, vad trött jag var. Tänk dig det tröttaste du har varit och multiplicera med tusen - du kommer ändå inte i närheten.
Förmiddagen kunde jag dock överleva, trots att jag återigen hamnade mitt i en diplomatisk kris mellan en DVD-skiva, en fjärrkontroll och en DVD-spelare på dagens första lektion. Förhandlingarna gick i stå, och jag tog beslutet att skrinlägga dem och sedan återuppta dem på Köpenhamnsmötet sista helgen i mars. Klassen, som vi kan kalla civilbefolkningen i den här konflikten, var tvivelsutan nöjd eftersom att den fick håltimma när krisen eskalerade bortom min kontroll.
Efter en lunch som jag av olika skäl inte kunde koncentrera mig fullt ut på var tanken att köra lite hörförståelse med sjuorna, men detta blev tämligen uppfuckat då hon jag vikarierar för, vi kan kalla henne Lathjärnan, hade lämnat väldigt knappa instruktioner angående vad jag skulle ta upp. Hon hade skrivit att jag hade fria händer att arbeta med kapitel fyra i boken, men Lathjärnan hade visst glömt att nämna vilka stycken hon redan hade gått igenom. Det visade sig att båda de alternativ jag hade tittat på för lektionen redan var gjorda, så där stod jag med kuken i brevlådan och visste varken ut eller in. Det fick bli Kalles standardlösning: Hänga gubbe.
De sista två lektionerna vill jag helst inte gå in på. De var sega som en kvällsföreläsning, och vid det här laget hade jag börjat falla in i en tröttkoma av monstruös karaktär. Det enda positiva med dem var att de tog slut.
Bussen hem tog orimligt lång tid, men till slut fick jag krypa ner i sängen och falla ner i glömskans sömn. Det var skönt som en miljard kronor i nypressade sedlar. Sen blev jag något motvilligt väckt av Sara som tyckte att jag skulle skärpa mig och inte sova hela tiden. Och det har hon naturligtvis rätt i, för annars skulle den gamla onda cirkeln etableras igen. Den där man inte sover på natten, utan på eftermiddagen/kvällen istället. Tur att någon skärper mig ändå.
Nu är målet att sluta ha koma och laga raggmunk istället. Jag har fått bli min egen mästerkock igen då Esh efter mina gastronomiska hyllningar tidigare verkar ha drabbats av divalater och inte längre vill laga mat till mig. Han får också skärpa sig.
Alla får skärpa sig. Kom igen nu. Nu skärper vi oss. Särskilt Hannes.
Efter träningen, som gick helt okej även om jag fortfarande är på rökarens konditionsnivå, var jag väldigt uppe i varv och kunde därför inte somna förrän runt halv två. Men det var det värt eftersom att jag ändå pratade i telefon då.
I morse var jag som en lika direkt som naturlig följd av detta så trött att det inte ens var roligt. Det fanns ingen som helst humor med att lämna värmen i sängen och huttra ut i lägenheten. Ganska snabbt tog jag beslutet att sova så fort jag bara fick chansen, vilket var ungefär mellan varje klunk kaffe. Gah, vad trött jag var. Tänk dig det tröttaste du har varit och multiplicera med tusen - du kommer ändå inte i närheten.
Förmiddagen kunde jag dock överleva, trots att jag återigen hamnade mitt i en diplomatisk kris mellan en DVD-skiva, en fjärrkontroll och en DVD-spelare på dagens första lektion. Förhandlingarna gick i stå, och jag tog beslutet att skrinlägga dem och sedan återuppta dem på Köpenhamnsmötet sista helgen i mars. Klassen, som vi kan kalla civilbefolkningen i den här konflikten, var tvivelsutan nöjd eftersom att den fick håltimma när krisen eskalerade bortom min kontroll.
Efter en lunch som jag av olika skäl inte kunde koncentrera mig fullt ut på var tanken att köra lite hörförståelse med sjuorna, men detta blev tämligen uppfuckat då hon jag vikarierar för, vi kan kalla henne Lathjärnan, hade lämnat väldigt knappa instruktioner angående vad jag skulle ta upp. Hon hade skrivit att jag hade fria händer att arbeta med kapitel fyra i boken, men Lathjärnan hade visst glömt att nämna vilka stycken hon redan hade gått igenom. Det visade sig att båda de alternativ jag hade tittat på för lektionen redan var gjorda, så där stod jag med kuken i brevlådan och visste varken ut eller in. Det fick bli Kalles standardlösning: Hänga gubbe.
De sista två lektionerna vill jag helst inte gå in på. De var sega som en kvällsföreläsning, och vid det här laget hade jag börjat falla in i en tröttkoma av monstruös karaktär. Det enda positiva med dem var att de tog slut.
Bussen hem tog orimligt lång tid, men till slut fick jag krypa ner i sängen och falla ner i glömskans sömn. Det var skönt som en miljard kronor i nypressade sedlar. Sen blev jag något motvilligt väckt av Sara som tyckte att jag skulle skärpa mig och inte sova hela tiden. Och det har hon naturligtvis rätt i, för annars skulle den gamla onda cirkeln etableras igen. Den där man inte sover på natten, utan på eftermiddagen/kvällen istället. Tur att någon skärper mig ändå.
Nu är målet att sluta ha koma och laga raggmunk istället. Jag har fått bli min egen mästerkock igen då Esh efter mina gastronomiska hyllningar tidigare verkar ha drabbats av divalater och inte längre vill laga mat till mig. Han får också skärpa sig.
Alla får skärpa sig. Kom igen nu. Nu skärper vi oss. Särskilt Hannes.
onsdag 25 februari 2009
Spontanidrott är något vackert
Jag gick ner till Luthagens Livs häromnyss för att fira att CSN och den lilla, lilla lönen hade tittat in på kontot. På baksidan av Katedralskolan spelade ett gäng ungdomar bandy, där på den spolade grusplanen och detta gjorde mig varm inombords. Tänk att det fortfarande finns folk som spontanidrottar. Jag trodde det fenomenet dog ut i samband med millenieskiftet (där har vi ett ord som inte är så modernt längre av någon anledning).
Jag har tillbringat stora delar av min uppväxt utförande just spontanidrott, och då främst fotboll även om bandyrören och spikskorna för friidrott på gården har åkt fram emellanåt. Eller jag deltog kanske mer sporadiskt i själva idrottandet då jag åtminstone upp till tioårsåldern ägnade lejonparten av matcherna åt att springa gråtande av planen efter baklängesmål. Jag var alltså redan som liten talanglös på att hantera idrottsliga motgångar - det är rentav så att jag var sämre på detta som barn än vad jag är idag. Detta var dock något som var allmänt accepterat, och när jag hade tjutit klart var det bara att återvända in på planen igen. Till skillnad från Kolo Toure i gårdagens match fick jag dock inte varning då. Klant Kolo.
Min karriär som spontanidrottare har tyvärr stagnerat under den senaste femårsperioden. Detta har kanske gått hand i hand, som dagisbarn i gula västar på stan, med att jag numera är mer vuxen än barn. Eller också beror det på att Jajje har slutat styra upp spontana fotbollsmatcher borta på Kantorn. Eller att det alltid är vinter numera. Vad vet jag?
Jag blev dock glad av att se att dagens ungdom håller den spontana idrottens banér högt. Än finns det hopp.
Jag har tillbringat stora delar av min uppväxt utförande just spontanidrott, och då främst fotboll även om bandyrören och spikskorna för friidrott på gården har åkt fram emellanåt. Eller jag deltog kanske mer sporadiskt i själva idrottandet då jag åtminstone upp till tioårsåldern ägnade lejonparten av matcherna åt att springa gråtande av planen efter baklängesmål. Jag var alltså redan som liten talanglös på att hantera idrottsliga motgångar - det är rentav så att jag var sämre på detta som barn än vad jag är idag. Detta var dock något som var allmänt accepterat, och när jag hade tjutit klart var det bara att återvända in på planen igen. Till skillnad från Kolo Toure i gårdagens match fick jag dock inte varning då. Klant Kolo.
Min karriär som spontanidrottare har tyvärr stagnerat under den senaste femårsperioden. Detta har kanske gått hand i hand, som dagisbarn i gula västar på stan, med att jag numera är mer vuxen än barn. Eller också beror det på att Jajje har slutat styra upp spontana fotbollsmatcher borta på Kantorn. Eller att det alltid är vinter numera. Vad vet jag?
Jag blev dock glad av att se att dagens ungdom håller den spontana idrottens banér högt. Än finns det hopp.
Räddad av den tidiga lunchen
Idag hade jag kunnat göra bort mig riktigt illa. Som tur var såg ingen annan min lilla fadäs i lärarrummet, och ingen skada skedd - bortsett från att DN:s ekonomidel blev oläsbar. Ingen skada skedd alltså.
Vad som hände? Jag välte bara ut en kopp kaffe över soffbordet. Turligt nog hade jag lunch redan vid halv elva, som om jag gick på lågstadiet, så lärarrummet var tomt när incidenten inträffade. Samtidigt tror jag inte att det hade varit så jobbigt om någon hade sett, för man mår bra av att göra bort sig ibland. Det är Guds sätt att visa att han har humor. Det och min lillebror Hannes.
Annars har det varit en tämligen händelselös dag. Jag har mest ägnat mig åt att låsa upp klassrum samt trycka på playknappen på olika former av maskiner. Samt tagit närvaro vid åtminstone två av fem lektioner.
Avslutningslektionen blev en smula hetsig, och detta var enbart Kalles fel. Han gör praktik ute i Våla han med, och vi har samma klasser. Den här klassen hade han triggat igång så till den milda grad att det var stört omöjligt att få någon fason på pojkarna. De skulle bara hålla på och säga "Arsenal är sämst" hela tiden, för att "Karl sa att vi skulle säga det". Exakt hur tänkte de då? Arsenal ligger ju för fan femma i Premier League, och har en fot i kvartsfinalen av Champions League. Då kan man ju för satan inte vara sämst. Är man sämst ligger man sist i ligan och vinner aldrig några matcher. Det är ju ett helt orimligt resonemang. Jävla osmarta ungar, som helt saknar det logiska tänket. Jag ser prospekt till föreningen Samhällets Skuggsida i dem.
I går hann jag till Arsenal-Roma med fyra minuters marginal. Det gäller att ha tajming som jag brukar säga.
Nu tänkte jag ta en power nap, så att jag pallar träna fotboll i kväll. Det är plusgrader för första gången sedan -95 så det gäller ju att passa på och träna då. Jag kör lätt i shorts. Är man anglofil så är man, och principer är till för att hållas. Plusgrader och gräs (gäller även konstgräs) - då har man shorts på träningen. Det är precis som att aldrig ha benskydd på träning, aldrig spela med mössa på match och alltid ha uppkavlade ärmar under tävlingsmatcher. Utan principer är man ingen människa, utan bara en liten lort som jag brukar säga.
Vad som hände? Jag välte bara ut en kopp kaffe över soffbordet. Turligt nog hade jag lunch redan vid halv elva, som om jag gick på lågstadiet, så lärarrummet var tomt när incidenten inträffade. Samtidigt tror jag inte att det hade varit så jobbigt om någon hade sett, för man mår bra av att göra bort sig ibland. Det är Guds sätt att visa att han har humor. Det och min lillebror Hannes.
Annars har det varit en tämligen händelselös dag. Jag har mest ägnat mig åt att låsa upp klassrum samt trycka på playknappen på olika former av maskiner. Samt tagit närvaro vid åtminstone två av fem lektioner.
Avslutningslektionen blev en smula hetsig, och detta var enbart Kalles fel. Han gör praktik ute i Våla han med, och vi har samma klasser. Den här klassen hade han triggat igång så till den milda grad att det var stört omöjligt att få någon fason på pojkarna. De skulle bara hålla på och säga "Arsenal är sämst" hela tiden, för att "Karl sa att vi skulle säga det". Exakt hur tänkte de då? Arsenal ligger ju för fan femma i Premier League, och har en fot i kvartsfinalen av Champions League. Då kan man ju för satan inte vara sämst. Är man sämst ligger man sist i ligan och vinner aldrig några matcher. Det är ju ett helt orimligt resonemang. Jävla osmarta ungar, som helt saknar det logiska tänket. Jag ser prospekt till föreningen Samhällets Skuggsida i dem.
I går hann jag till Arsenal-Roma med fyra minuters marginal. Det gäller att ha tajming som jag brukar säga.
Nu tänkte jag ta en power nap, så att jag pallar träna fotboll i kväll. Det är plusgrader för första gången sedan -95 så det gäller ju att passa på och träna då. Jag kör lätt i shorts. Är man anglofil så är man, och principer är till för att hållas. Plusgrader och gräs (gäller även konstgräs) - då har man shorts på träningen. Det är precis som att aldrig ha benskydd på träning, aldrig spela med mössa på match och alltid ha uppkavlade ärmar under tävlingsmatcher. Utan principer är man ingen människa, utan bara en liten lort som jag brukar säga.
tisdag 24 februari 2009
The Stranger
Att gå upp klockan sex (plus-minus några snoozningar) är oerhört mycket enklare när det ljusnar ute, jämfört med när det är darker'n a black steer's tookus on a moonless prairie night. Det är den klokheten jag kan bjuda på idag. Jag är nämligen unik i Sverige med att tycka vintermörkret kan vara jobbigt emellanåt. Så nu vet ni hur det känns.
Idag var jag kung på skolan och såg till att fem lektioner flöt som kryssningsfärjor på Östersjön (1994 ej inräknat). Jag börjar dock bli lite trött på inledningen till filmen Swing Kids. Den verkar vara en hyfsad rulle, men inte så bra att man vill se första 45 minuterna tre gånger samma dag...
Jag har också hotat elever som håller på Manchester United, Liverpool och Tottenham med IG. Detta utan någon som helst auktoritet att betygsätta. I sjuan är man dock väldigt naiv, så de lovade att byta till rätt lag.
Ikväll ska jag åka bil till Arlanda, men tåg tillbaka. Så smidigt löste det sig för mamma och pappa, och så osmidigt löste det sig för mig. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag hinner hem till Arsenal-Roma i Champions League. För annars dör jag. Då blir det som för The Dude: "Darkness warshed over the Dude - darker'n a black steer's tookus on a moonless prairie night. There was no bottom."
Idag var jag kung på skolan och såg till att fem lektioner flöt som kryssningsfärjor på Östersjön (1994 ej inräknat). Jag börjar dock bli lite trött på inledningen till filmen Swing Kids. Den verkar vara en hyfsad rulle, men inte så bra att man vill se första 45 minuterna tre gånger samma dag...
Jag har också hotat elever som håller på Manchester United, Liverpool och Tottenham med IG. Detta utan någon som helst auktoritet att betygsätta. I sjuan är man dock väldigt naiv, så de lovade att byta till rätt lag.
Ikväll ska jag åka bil till Arlanda, men tåg tillbaka. Så smidigt löste det sig för mamma och pappa, och så osmidigt löste det sig för mig. Nu är det bara att hålla tummarna för att jag hinner hem till Arsenal-Roma i Champions League. För annars dör jag. Då blir det som för The Dude: "Darkness warshed over the Dude - darker'n a black steer's tookus on a moonless prairie night. There was no bottom."
måndag 23 februari 2009
Vilse i teknikdjungeln
"Nej. Jag vill inte."
En enda tanke surrade i huvudet när mobilen glatt började spela vid halv sju i morse. Den kan sammanfattas som ovan. Hade jag varit en sån som sjukar mig när jag är trött (Esh) hade jag lätt gjort det. Istället snoozade jag två gånger, skällde ut Martina i morgonpasset och hostade igång kaffebryggaren.
Anlände efter en behaglig busstur i Våla utan att ha koll på vare sig var jag skulle vara eller vad jag skulle göra. Ett sting av obehag som en följd av viss osäkerhet inför situationen slog mig i det läget, men efter effektiv kommunikation med diverse personer ur ledningen/administrationen hittade jag både en skrivbordsplats och en veckoplanering, så därmed var det bara att luta sig tillbaka och släppa allting.
Det skulle jag dock inte ha gjort, då det visade sig att tekniken inte var med mig. Idag heller, skulle säkert någon som har sett mig på en fotbollsplan tillägga. Med hjälp av en person ur ledningen kunde jag dock lösa ett DVD-relaterat problem redan i minut 25 av den här lektionens 50. Det är tillräckligt bra, i och med att en hög abitionsnivå är bara en myt.
Lektion två gick som på räls.
Lektion tre drabbades av en dubbelbokning. Eller snarare en enkelbokning, då hon jag vikarierar för hade glömt att överhuvudtaget boka tv:n. Jag tog då fram ett ess ur rockärmen och sa till eleverna att det var EA - eget arbete - som gällde den här lektionen. Flera stycken av dem, åtminstone tre, jobbade faktiskt. Det är härligt att ha sådan vikariepondus.
Sen åkte jag hem och tankade bilen, samt fyllde på spolarvätska precis som en vuxen. Jag vill ha bil. Det är grymt skönt att ha, och det där med att det är dyrt är ett ganska dåligt argument mot att ha bil. Allting är ju dyrt, så varför skulle det inte vara det att ha bil? Ni kan va dyr.
Löprunda? Jaföfan.
En enda tanke surrade i huvudet när mobilen glatt började spela vid halv sju i morse. Den kan sammanfattas som ovan. Hade jag varit en sån som sjukar mig när jag är trött (Esh) hade jag lätt gjort det. Istället snoozade jag två gånger, skällde ut Martina i morgonpasset och hostade igång kaffebryggaren.
Anlände efter en behaglig busstur i Våla utan att ha koll på vare sig var jag skulle vara eller vad jag skulle göra. Ett sting av obehag som en följd av viss osäkerhet inför situationen slog mig i det läget, men efter effektiv kommunikation med diverse personer ur ledningen/administrationen hittade jag både en skrivbordsplats och en veckoplanering, så därmed var det bara att luta sig tillbaka och släppa allting.
Det skulle jag dock inte ha gjort, då det visade sig att tekniken inte var med mig. Idag heller, skulle säkert någon som har sett mig på en fotbollsplan tillägga. Med hjälp av en person ur ledningen kunde jag dock lösa ett DVD-relaterat problem redan i minut 25 av den här lektionens 50. Det är tillräckligt bra, i och med att en hög abitionsnivå är bara en myt.
Lektion två gick som på räls.
Lektion tre drabbades av en dubbelbokning. Eller snarare en enkelbokning, då hon jag vikarierar för hade glömt att överhuvudtaget boka tv:n. Jag tog då fram ett ess ur rockärmen och sa till eleverna att det var EA - eget arbete - som gällde den här lektionen. Flera stycken av dem, åtminstone tre, jobbade faktiskt. Det är härligt att ha sådan vikariepondus.
Sen åkte jag hem och tankade bilen, samt fyllde på spolarvätska precis som en vuxen. Jag vill ha bil. Det är grymt skönt att ha, och det där med att det är dyrt är ett ganska dåligt argument mot att ha bil. Allting är ju dyrt, så varför skulle det inte vara det att ha bil? Ni kan va dyr.
Löprunda? Jaföfan.
Uppdatera om helgen är A och O
Det var ingen hem-från-Roskilde-jag-har-panik-redan-i-Småland-resa. Men nog var det en ganska tröttsam bilfärd i snöglopp jag genomförde här under den sena söndagskvällen, då jag efter lite kvalitetstid lämnade Sara i Linköping för resa norrut till Uppsala. Välkommen hit, välkommen hem som jag brukar säga.
I morgon ska jag ut till good old (Öster)Våla för en veckas vik bland så kallade högstadieelever, och detta innebär tidig, jävligt tidig, uppstigning. Men då jag stjälpte i mig en mellankaffe från Donken strax söder om Stockholm så har koffeinet i min kropp hamnat i svår konflikt med viljan att försöka sova, så jag tänkte dunka ett inlägg här om de senaste dagarna istället. Sova är ändå överskattat - man behöver max fyra timmars sömn per natt.
Okej. Here goes.
Torsdag: Småutflykter till Tornby och Lambot. Bila omkring och lyssna på Familjepop och spola förbi Hannes och Loves låtar är ju lite vad hela grejen med att ha körkort är. Saras kompis Elin härjade också ut oss till Herrgårn, HG, och det studenthaket var en trevlig bekantskap. Varför jag inte har varit där tidigare? Ja, just det. HG ligger i Ryd. Det är som att gå ut i Flogsta, och det skulle vara möjligt i teorin, men aldrig i praktiken. HG:s DJ var dock sämre än kön till Vdala, men ölen var god och vakterna spelade black jack.
Fredag: Fett trött mannen, som Carlos på jobbet brukar uttrycka det. Så var jag på morgonen i fredags, när Göteborg var dagens slutmål. Det var emellertid bara att bita i det sura, sprätta upp ögonlocken och kliva upp. Vi fick åka med Saras föräldrar som också skulle till Håkanland, så det blev oerhört billigt. Efter den i Göteborg obligatoriska felkörningen hittade vi Kville där Filippa och Gustav huserar.
Vi mottogs på bästa möjliga sätt med finlunch, vilken följdes upp med någon form av sällskapsspel där jag tog en lika oväntad som överlägsen seger. Sara kom sist.
På kvällen var det givetvis Johan Wester-support som gällde och det var obetalbara scener som utspelades när det stod klart att han hade vunnit På Spåret. Firandet efter Sveriges VM-brons -94 bleknar i jämförelse. Stämningen var på topp med andra ord och det blev festligheter med olika plojgrejer tills det blev natt.
Lördag: Jag och Sara klev upp föredömligt tidigt redo att ta oss an en ny spännande dag. Värdparet valde dock att tonårssova så Sara fick diska medan jag kollade på tv, i och med att det var internationella mansdagen. När Filippa och Gustav vaknade till liv gick vi en kortare promenad i den sibiriska snöstormen, och därefter gav jag mig ut på egna äventyr i centrala Göteborg. Jag hade en fotbollsdejt med Arsenal Sweden-Markus på O'Learys och fick där beskåda ännu en mållös Arsenalmatch. Jag har inga ord för att beskriva Arsenals form just nu. Jag är mållös.
Det positiva med den utflykten var att jag fick åka trådbuss tillbaka över Götaälvsbron. Som att vara på tivoli fast annorlunda.
På kvällen bjöds vi på en strålande trerätters som Gustav hade slitit med hela dagen. Det var oerhört gott, och då det dessutom ingick potatisgratäng i kalaset behöver jag knappast utveckla mina känslor för den här middagen. Därefter spillde jag rödvin på en matta och använde uttrycken "som flickan sa" och "som Jesus sa" autismmånga gånger.
Söndag: Det var dagen då vi åkte hem. Hemresa är A och O vid en resa. Särskilt O. Bara O.
Det var en rolig helg, och återigen har Göteborg klättrat ett snäpp på min stadsskala. Det tar sig, som pyromanen sa. Där ser ni vikten av att ge nya chanser. Alla och allt utom Emmanuel Eboue förtjänar nya chanser. Tack till Filippa och Gustav för mat och husrum.
Fotnot: En text om Göteborg måste innehålla minst en ordvits enligt de svenska pressetiska reglerna. Därav ordvändning rörade Arsenals form. Annars hade jag aldrig skrivit något så farsaskämtsmässigt. Aldrig.
I morgon ska jag ut till good old (Öster)Våla för en veckas vik bland så kallade högstadieelever, och detta innebär tidig, jävligt tidig, uppstigning. Men då jag stjälpte i mig en mellankaffe från Donken strax söder om Stockholm så har koffeinet i min kropp hamnat i svår konflikt med viljan att försöka sova, så jag tänkte dunka ett inlägg här om de senaste dagarna istället. Sova är ändå överskattat - man behöver max fyra timmars sömn per natt.
Okej. Here goes.
Torsdag: Småutflykter till Tornby och Lambot. Bila omkring och lyssna på Familjepop och spola förbi Hannes och Loves låtar är ju lite vad hela grejen med att ha körkort är. Saras kompis Elin härjade också ut oss till Herrgårn, HG, och det studenthaket var en trevlig bekantskap. Varför jag inte har varit där tidigare? Ja, just det. HG ligger i Ryd. Det är som att gå ut i Flogsta, och det skulle vara möjligt i teorin, men aldrig i praktiken. HG:s DJ var dock sämre än kön till Vdala, men ölen var god och vakterna spelade black jack.
Fredag: Fett trött mannen, som Carlos på jobbet brukar uttrycka det. Så var jag på morgonen i fredags, när Göteborg var dagens slutmål. Det var emellertid bara att bita i det sura, sprätta upp ögonlocken och kliva upp. Vi fick åka med Saras föräldrar som också skulle till Håkanland, så det blev oerhört billigt. Efter den i Göteborg obligatoriska felkörningen hittade vi Kville där Filippa och Gustav huserar.
Vi mottogs på bästa möjliga sätt med finlunch, vilken följdes upp med någon form av sällskapsspel där jag tog en lika oväntad som överlägsen seger. Sara kom sist.
På kvällen var det givetvis Johan Wester-support som gällde och det var obetalbara scener som utspelades när det stod klart att han hade vunnit På Spåret. Firandet efter Sveriges VM-brons -94 bleknar i jämförelse. Stämningen var på topp med andra ord och det blev festligheter med olika plojgrejer tills det blev natt.
Lördag: Jag och Sara klev upp föredömligt tidigt redo att ta oss an en ny spännande dag. Värdparet valde dock att tonårssova så Sara fick diska medan jag kollade på tv, i och med att det var internationella mansdagen. När Filippa och Gustav vaknade till liv gick vi en kortare promenad i den sibiriska snöstormen, och därefter gav jag mig ut på egna äventyr i centrala Göteborg. Jag hade en fotbollsdejt med Arsenal Sweden-Markus på O'Learys och fick där beskåda ännu en mållös Arsenalmatch. Jag har inga ord för att beskriva Arsenals form just nu. Jag är mållös.
Det positiva med den utflykten var att jag fick åka trådbuss tillbaka över Götaälvsbron. Som att vara på tivoli fast annorlunda.
På kvällen bjöds vi på en strålande trerätters som Gustav hade slitit med hela dagen. Det var oerhört gott, och då det dessutom ingick potatisgratäng i kalaset behöver jag knappast utveckla mina känslor för den här middagen. Därefter spillde jag rödvin på en matta och använde uttrycken "som flickan sa" och "som Jesus sa" autismmånga gånger.
Söndag: Det var dagen då vi åkte hem. Hemresa är A och O vid en resa. Särskilt O. Bara O.
Det var en rolig helg, och återigen har Göteborg klättrat ett snäpp på min stadsskala. Det tar sig, som pyromanen sa. Där ser ni vikten av att ge nya chanser. Alla och allt utom Emmanuel Eboue förtjänar nya chanser. Tack till Filippa och Gustav för mat och husrum.
Fotnot: En text om Göteborg måste innehålla minst en ordvits enligt de svenska pressetiska reglerna. Därav ordvändning rörade Arsenals form. Annars hade jag aldrig skrivit något så farsaskämtsmässigt. Aldrig.
söndag 22 februari 2009
I rörelse
Har just stannat till i Linköping efter att ha lämnat Swebuss från Göteborg med en lätt gyllenbrun färg i skinnet. De valde nämligen att ha värmen på elva, för att prata Spinal Tap, under de dryga fyra timmar bussresan tog, så jag blev grillad. Det var ganska varmt, men det är ganska underskattat att åka buss. Mindre stress än att åka tåg, även om det är ganska osexigt att behöva stanna en kvart i Jönköping respektive Mjölby.
Jag tappade också korken till min vattenflaska just efter Jönköping. Upprörande.
Helgen har varit bra annars, men den kommer jag att avhandla i ett eget inlägg i en nära förestående framtid. Det jag kan släppa redan nu, som en liten aptitretare, var att det föll nederbörd i Göteborg. Bara det är ju är ju nästan värt ett eget inlägg. Nederbörd i Göteborg. Vad sker härnäst? Regn i London?
Nu ska jag äta lite köttfärslimpa, den som i folkmun är känd som Axels Meatlove. Jävligt coolt namn tycker jag.
Till sist. Jag har följ debatten efter mitt senaste inlägg per mobilsurfning. Jag tycker att det är en stor seger för hela mänskligheten att King Kolo kan fungera som ett forum för sådana livsviktiga frågor.
Jag tappade också korken till min vattenflaska just efter Jönköping. Upprörande.
Helgen har varit bra annars, men den kommer jag att avhandla i ett eget inlägg i en nära förestående framtid. Det jag kan släppa redan nu, som en liten aptitretare, var att det föll nederbörd i Göteborg. Bara det är ju är ju nästan värt ett eget inlägg. Nederbörd i Göteborg. Vad sker härnäst? Regn i London?
Nu ska jag äta lite köttfärslimpa, den som i folkmun är känd som Axels Meatlove. Jävligt coolt namn tycker jag.
Till sist. Jag har följ debatten efter mitt senaste inlägg per mobilsurfning. Jag tycker att det är en stor seger för hela mänskligheten att King Kolo kan fungera som ett forum för sådana livsviktiga frågor.
torsdag 19 februari 2009
Något jag saknar
Det är full fart idag. Efter vad som var en ganska human tid att vakna på kunde vi kliva upp och äta frukost samt dricka någonting som inte påminde särskilt mycket om kaffe. Sara måste verkligen skaffa sig en ny kaffebryggare. Är det någon som har en över?
Sedan gick vi långpromenad runt en ganska, så när som på en jävla massa fåglar, folktom Kinda Kanal/Stångån. Jag skriver så, för ingen verkar veta vad vattendraget egentligen heter. Jag kastade också lystna blickar mot brandstationen, men vågade inte gå in på grund av att medelåldern på de besökande verkade vara fyra år. Man ska alltså ha kommit över sin fascination för räddningstjänsten när man börjar skolan. Jag är uppenbarligen sjukt sen i utvecklingen. Fast det är ju helt normalt, som KP:s frågespalt Kropp & Knopp svarade på alla frågor som kom in.
Nu har jag just avslutat ännu ett jävla PM och sedan blir det lite utflykt till både Tornby och Lambohov. Ikväll kan det mycket väl bli utgång på HG, men ännu är inget beslut taget. Vi ska ändå upp tidigt i morgon och bila till Götlaborg så det gäller att ha omdöme nu. Och är det något jag saknar så är det omdöme. Och är det något jag saknar så är det karaktär. Och är det något jag saknar så är det förmågan att dricka måttligt.
Det kommer bli en trevlig kväll av det här.
Sedan gick vi långpromenad runt en ganska, så när som på en jävla massa fåglar, folktom Kinda Kanal/Stångån. Jag skriver så, för ingen verkar veta vad vattendraget egentligen heter. Jag kastade också lystna blickar mot brandstationen, men vågade inte gå in på grund av att medelåldern på de besökande verkade vara fyra år. Man ska alltså ha kommit över sin fascination för räddningstjänsten när man börjar skolan. Jag är uppenbarligen sjukt sen i utvecklingen. Fast det är ju helt normalt, som KP:s frågespalt Kropp & Knopp svarade på alla frågor som kom in.
Nu har jag just avslutat ännu ett jävla PM och sedan blir det lite utflykt till både Tornby och Lambohov. Ikväll kan det mycket väl bli utgång på HG, men ännu är inget beslut taget. Vi ska ändå upp tidigt i morgon och bila till Götlaborg så det gäller att ha omdöme nu. Och är det något jag saknar så är det omdöme. Och är det något jag saknar så är det karaktär. Och är det något jag saknar så är det förmågan att dricka måttligt.
Det kommer bli en trevlig kväll av det här.
Tänkte bara höra av mig
Ska gå ut och gå lite. Tillbaka om en timme ungefär. Så ni inte blir oroliga.
Och nej. Jag kanske inte hinner med brandstationen. Det känns ju kuken som alla kan förstå. Det får bli nästa år istället.
Och nej. Jag kanske inte hinner med brandstationen. Det känns ju kuken som alla kan förstå. Det får bli nästa år istället.
onsdag 18 februari 2009
Hello Stockholm!
This is the Linköping jury calling. First of all we would like to compliment you for a fantastic show. It was just amazing! Now, the results from the Linköping jury. One point goes to Göteborg...
Med denna lilla scen vill jag meddela att jag för tillfället befinner mig i Linköping och upplever kvalitetstid. Jag körde bil hit alldeles själv och det var ganska roligt, förutom mellan Arlanda och typ Södertälje för där var trafiken oändlig, det var omöjligt att sova. Vilket i och för sig är positivt vid bilkörning. Jag fick också äta på Gyllene Måsen så jag är mer än nöjd med den här lilla roadtrippen.
Väl i Tannefors blev det eftermiddagsfika med kaffe alternativt te och semla. Jag kände mig som farmor och farfar, för dom rockar alltid eftermiddagsfika. Jävligt värd grej. Mer pensionärsfika säger jag. Esh, styr upp!
Idag har jag också hängt med en överentusiastisk bibliotekarie på ILU som visade mig och Björn en miljard sätt att söka efter litteratur. Kul med folk som är engagerade! Jag tror jag ska testa den inställningen till någonting i mitt liv. Eller i alla fall till något mer än allt som har med adressen kingkolo.blogspot.com att göra.
Imorrn är det öppet hus på brandstationen här i Tannefors. Det är egentligen sportlovsbarn som är inbjudna, men jag är sjukt sugen på att gå som det barn jag är. Jag hävdade ju bestämt att jag skulle bli brandkår när jag blev stor, då i sexårsåldern. Fascinationen finns kvar, och jag är fortfarande bitter över att Jocke Almén fick prao-platsen hos räddningstjänsten i åttan. Jag fick vara på fucking jävla kuk-Vivo istället. Inte coolt.
Med denna lilla scen vill jag meddela att jag för tillfället befinner mig i Linköping och upplever kvalitetstid. Jag körde bil hit alldeles själv och det var ganska roligt, förutom mellan Arlanda och typ Södertälje för där var trafiken oändlig, det var omöjligt att sova. Vilket i och för sig är positivt vid bilkörning. Jag fick också äta på Gyllene Måsen så jag är mer än nöjd med den här lilla roadtrippen.
Väl i Tannefors blev det eftermiddagsfika med kaffe alternativt te och semla. Jag kände mig som farmor och farfar, för dom rockar alltid eftermiddagsfika. Jävligt värd grej. Mer pensionärsfika säger jag. Esh, styr upp!
Idag har jag också hängt med en överentusiastisk bibliotekarie på ILU som visade mig och Björn en miljard sätt att söka efter litteratur. Kul med folk som är engagerade! Jag tror jag ska testa den inställningen till någonting i mitt liv. Eller i alla fall till något mer än allt som har med adressen kingkolo.blogspot.com att göra.
Imorrn är det öppet hus på brandstationen här i Tannefors. Det är egentligen sportlovsbarn som är inbjudna, men jag är sjukt sugen på att gå som det barn jag är. Jag hävdade ju bestämt att jag skulle bli brandkår när jag blev stor, då i sexårsåldern. Fascinationen finns kvar, och jag är fortfarande bitter över att Jocke Almén fick prao-platsen hos räddningstjänsten i åttan. Jag fick vara på fucking jävla kuk-Vivo istället. Inte coolt.
tisdag 17 februari 2009
Håll? Nej, men jag har ont i sidan...
Har skött mig bra både i går och i dag. I går lämnade jag in en textanalys och i dag lämnade jag in någon form av statistikuppgift. Alla som känner mig vet att jag verkligen brinner för statistik, och gärna gottar ner mig i Statistiska Centralbyråns excel-filer i timmar. Därför var det extremt kul att göra den här uppgiften, och återigen kändes det ohyggligt relevant för mitt kommande arbete som lärare.
Ironi kan ibland vara svårt att få fram i skrift. Ovanstående var dock undantaget som bekräftar regeln.
Jag har också varit duktig och varit ute och motionerat två dagar i rad, trots minusgrader och Posa-underlag. Det börjar ordna upp sig med konditionen känner jag, även om jag är långt ifrån formtoppad. Men det ska jag å andra sidan inte vara förrän till seriepremiären i maj så det finns gott om tid för träningsläger och höghöjdsträning.
Under dagens löprunda kom jag och tänka på första gången jag sprang "Minimaran" i Lambohov. Det är en årlig tradition på de två skolorna - Änggård bra, Slestad dålig - i området där alla eleverna springer 4,2 kilometer på en snitslad bana. Jag gjorde debut i årskurs ett och ungefär i höjd med Odalgatan kom storebror Love i kapp mig och vi började göra sälle. Plötsligt sackade jag betänkligt och Love, redan då en rutinerad löpare även om han springer som Robert Pires, anade vad problemet kunde vara.
-Har du håll? frågade han.
-Nej, sade jag ynkligt. Men jag har jätteont i sidan här...
Då ryckte Super-Robbie Pires ifrån mig i ett molm av damm, och jag fick ensam stappla in mot mål.
Jag sprang faktiskt Minimaran så sent som 2003 då jag arbetade på Änggårdsskolan. Jag gick naturligtvis in för det, men genant nog kom jag inte ens med på pallen. Spurtade a la Kokain-Sven till mig en fjärdeplats och avled av astma i målfållan. Jag anser fortfarande att jag borde ha kunnat besegra de där tolvåringarna lätt, men å andra sidan är det inte mitt fel att man får börja gå på krogen när man fyller 18. Jävla 55:an.
I dag fick dock varken håll eller ont i sidan, utan det var snarare vaderna som värkte. Vad ska man göra åt det?
Ironi kan ibland vara svårt att få fram i skrift. Ovanstående var dock undantaget som bekräftar regeln.
Jag har också varit duktig och varit ute och motionerat två dagar i rad, trots minusgrader och Posa-underlag. Det börjar ordna upp sig med konditionen känner jag, även om jag är långt ifrån formtoppad. Men det ska jag å andra sidan inte vara förrän till seriepremiären i maj så det finns gott om tid för träningsläger och höghöjdsträning.
Under dagens löprunda kom jag och tänka på första gången jag sprang "Minimaran" i Lambohov. Det är en årlig tradition på de två skolorna - Änggård bra, Slestad dålig - i området där alla eleverna springer 4,2 kilometer på en snitslad bana. Jag gjorde debut i årskurs ett och ungefär i höjd med Odalgatan kom storebror Love i kapp mig och vi började göra sälle. Plötsligt sackade jag betänkligt och Love, redan då en rutinerad löpare även om han springer som Robert Pires, anade vad problemet kunde vara.
-Har du håll? frågade han.
-Nej, sade jag ynkligt. Men jag har jätteont i sidan här...
Då ryckte Super-Robbie Pires ifrån mig i ett molm av damm, och jag fick ensam stappla in mot mål.
Jag sprang faktiskt Minimaran så sent som 2003 då jag arbetade på Änggårdsskolan. Jag gick naturligtvis in för det, men genant nog kom jag inte ens med på pallen. Spurtade a la Kokain-Sven till mig en fjärdeplats och avled av astma i målfållan. Jag anser fortfarande att jag borde ha kunnat besegra de där tolvåringarna lätt, men å andra sidan är det inte mitt fel att man får börja gå på krogen när man fyller 18. Jävla 55:an.
I dag fick dock varken håll eller ont i sidan, utan det var snarare vaderna som värkte. Vad ska man göra åt det?
Hellre förekomma än förekommas
Det är lika bra att få ut det här innan någon använder det emot mig. På det här sättet kontrollerar jag åtminstone situationen, och jag tror att det är det bästa i slutändan.
I november skulle jag lämna in en studieplan inför praktiken och detta tog jag naturligtvis inte alls på allvar, och skrev bara ihop någonting utan att tänka särskilt mycket på det. För någon vecka sedan ville dock Karl se hur jag hade lagt upp min studieplan i och med att han ska göra en liknande, och det var klart att grabben skulle få kolla. Jag borde dock ha läst igenom den själv och censurerat väl valda delar i den innan jag släppte den till allmänheten, som i det här fallet var Karl och Sara.
Det är utan konkurrens det mest skitnödiga jag har skrivit under hela min karriär. Se bara: "Mitt övergripande personliga mål med den här VFU-perioden är att delta så mycket som möjligt i undervisningen, även om jag inte alltid nödvändigtvis behöver leda den själv. Detta då jag lär mig bäst efter principen learning by doing. Jag vill med andra ord ta tillfället i akt när jag är ute i skolverksamheten."
Det är främst det kursiverade uttrycket jag mår dåligt över. Dels för att jag använde just den engelska termen och dels för att den är kursiverad. Detta är egentligen under min värdighet och jag vet inte varför jag skrev så. Jag vill ta tillfället i akt och be om ursäkt till alla - det lär vara en hel del - som känner sig kränkta.
Den enda förklaringen till det inträffade är att jag vid författandets stund var i mental obalans efter Imperialgate. Jag fick sitta vid skolans Laleh-data och skriva, så det är klart att man inte tänker klart i ett sådant läge. Det är en förklaring, men ingen ursäkt.
Det ska aldrig hända igen.
I november skulle jag lämna in en studieplan inför praktiken och detta tog jag naturligtvis inte alls på allvar, och skrev bara ihop någonting utan att tänka särskilt mycket på det. För någon vecka sedan ville dock Karl se hur jag hade lagt upp min studieplan i och med att han ska göra en liknande, och det var klart att grabben skulle få kolla. Jag borde dock ha läst igenom den själv och censurerat väl valda delar i den innan jag släppte den till allmänheten, som i det här fallet var Karl och Sara.
Det är utan konkurrens det mest skitnödiga jag har skrivit under hela min karriär. Se bara: "Mitt övergripande personliga mål med den här VFU-perioden är att delta så mycket som möjligt i undervisningen, även om jag inte alltid nödvändigtvis behöver leda den själv. Detta då jag lär mig bäst efter principen learning by doing. Jag vill med andra ord ta tillfället i akt när jag är ute i skolverksamheten."
Det är främst det kursiverade uttrycket jag mår dåligt över. Dels för att jag använde just den engelska termen och dels för att den är kursiverad. Detta är egentligen under min värdighet och jag vet inte varför jag skrev så. Jag vill ta tillfället i akt och be om ursäkt till alla - det lär vara en hel del - som känner sig kränkta.
Den enda förklaringen till det inträffade är att jag vid författandets stund var i mental obalans efter Imperialgate. Jag fick sitta vid skolans Laleh-data och skriva, så det är klart att man inte tänker klart i ett sådant läge. Det är en förklaring, men ingen ursäkt.
Det ska aldrig hända igen.
måndag 16 februari 2009
I med- och motgång
Idag har det hittills varit väldigt mycket upp och ner i tillvaron. Något av Lisebergbanan faktiskt. Bortsett från att ingen dog i en olycka.
Det började uppåt i och med att jag fick sova tills jag vaknade. Sen blev det ännu mer uppåt när det fanns ett nytt, mycket bra Family Guy-avsnitt på Pirate Bay - dagen till ära. När jag dessutom fick en kopp rykande hett kaffe, ja då fanns det ingenting mer att önska. On top of the world, som Maria Andersson hade sjungit.
Men sedan kom jag på att jag var tvungen att skriva 6000 tecken textanalys, så då började gamnacken göra sig påmind. Därefter, när jag tog en dusch, fick jag duschmunstycket i huvudet på ett smärtsamt sätt. Jag kan erkänna att jag yttrade minst ett könsord i samband med detta. Det är ingenting jag är stolt över, men i stridens hetta...
Jag tog paus i skrivandet efter 3000 tecken och gick ner på stan för att hämta mina glasögon eftersom att jag börjar bli blind. Glasögon är tydligen ganska dyrt och jag hade inte råd att betala allt nu så jag ville få dem på avbetalning. Men då var jag inte kreditvärdig. Konstigt att jag fick köpa en mobil på avbetalning för en veka sedan, men inte ett par brillor idag.
"Dra åt helvete, fattiga studentas" sa de på Synsam och det var bara att lyda. Jag får göra det klassiska tiggarsamtalet igen:
-Hej mamma...
-Hur mycket behöver du?
Så det var extremt ovärt att gå ner på stan idag. Ska aldrig mer gå ner på stan. Då var jag nästan nere på botten. Men sen blev jag peppad ändå från Linköping att skriva klart, så då gjorde jag det. Och därmed började det vända uppåt igen. Till sist åt jag korv med bröd, och då var jag tillbaka med Maria Hotpants på toppen av världen igen.
Vinner Arsenal ikväll - ja då blir det förbanne mig omloppsbana i rymden. Mer uppåt än så går inte att vara.
Det började uppåt i och med att jag fick sova tills jag vaknade. Sen blev det ännu mer uppåt när det fanns ett nytt, mycket bra Family Guy-avsnitt på Pirate Bay - dagen till ära. När jag dessutom fick en kopp rykande hett kaffe, ja då fanns det ingenting mer att önska. On top of the world, som Maria Andersson hade sjungit.
Men sedan kom jag på att jag var tvungen att skriva 6000 tecken textanalys, så då började gamnacken göra sig påmind. Därefter, när jag tog en dusch, fick jag duschmunstycket i huvudet på ett smärtsamt sätt. Jag kan erkänna att jag yttrade minst ett könsord i samband med detta. Det är ingenting jag är stolt över, men i stridens hetta...
Jag tog paus i skrivandet efter 3000 tecken och gick ner på stan för att hämta mina glasögon eftersom att jag börjar bli blind. Glasögon är tydligen ganska dyrt och jag hade inte råd att betala allt nu så jag ville få dem på avbetalning. Men då var jag inte kreditvärdig. Konstigt att jag fick köpa en mobil på avbetalning för en veka sedan, men inte ett par brillor idag.
"Dra åt helvete, fattiga studentas" sa de på Synsam och det var bara att lyda. Jag får göra det klassiska tiggarsamtalet igen:
-Hej mamma...
-Hur mycket behöver du?
Så det var extremt ovärt att gå ner på stan idag. Ska aldrig mer gå ner på stan. Då var jag nästan nere på botten. Men sen blev jag peppad ändå från Linköping att skriva klart, så då gjorde jag det. Och därmed började det vända uppåt igen. Till sist åt jag korv med bröd, och då var jag tillbaka med Maria Hotpants på toppen av världen igen.
Vinner Arsenal ikväll - ja då blir det förbanne mig omloppsbana i rymden. Mer uppåt än så går inte att vara.
Siffrorna ljuger inte
Tolkar jag det hela rätt om jag utifrån min senaste omröstning konstaterar att 40% av er skulle, om valet stod mellan Love, Axel, Hannes och Kolo, namnge er son efter den sistnämnde? Kolo? Har ni funderat på mobbningspotentialen i det namnet? Fast Love och Axel innebär också ganska stora riskfaktorer när jag tänker efter. Det är ett intressant resultat i alla fall.
Själv lade jag min röst på Axel, efter vissa modifieringar. Först röstade jag på Hannes för att han hade noll röster, men sen när han gick förbi mig bytte jag till Love som då bara hade en röst. När han i sin tur också gick förbi mig var jag tvungen att ta till desperata åtgärder och egorösta, trots att det kändes fel. Men jag kom inte sist och det var det viktiga.
Sedan tycker jag att det är trist att Hannes manipulerar omröstningen genom att gå till olika Internet-ställen och rösta på sig själv flera gånger. Det är inte fair play.
Själv lade jag min röst på Axel, efter vissa modifieringar. Först röstade jag på Hannes för att han hade noll röster, men sen när han gick förbi mig bytte jag till Love som då bara hade en röst. När han i sin tur också gick förbi mig var jag tvungen att ta till desperata åtgärder och egorösta, trots att det kändes fel. Men jag kom inte sist och det var det viktiga.
Sedan tycker jag att det är trist att Hannes manipulerar omröstningen genom att gå till olika Internet-ställen och rösta på sig själv flera gånger. Det är inte fair play.
söndag 15 februari 2009
The remains of the day
Det börjar bli dags att inse att det inte är 2006 längre. Den tiden är passerad och över sedan länge, och det blev alldeles tydligt i fredags på ÖG. Jag har knappt varit där under det senaste året. Där, där jag tillbringade i princip varje fredag då jag bodde på Trädgårds. Då kände jag ungefär varannan person som hängde där, medan jag i fredags kände cirka två (mig själv inräknat). Dessutom var alla tretton år gamla och dansgolvet var bara obehagligt trångt, och inte roligt trångt som det var då det begav sig.
Nej, det här med "att gå ut" är ruskigt överskattat. Det har inte samma charm att ragla hem klockan fem, det är inte lika inspirerat nu som 2005. Om du minns.
Då är det bättre att helt sonika gå och sätta sig på Orvars med Kalle och sänka några öl samt ljuga lite. Kommer dessutom bland andra Ella och Motala Ström förbi också blir ju det hela till någon form av socialt fyrverkeri på ett sätt som aldrig kan uppnås på en klubb. Det var en trevlig gårdagskväll helt enkelt och jag är inte ens särskilt bakis.
Undrar vad den här söndagen har att erbjuda. Sängen har snart, så här på tidiga eftermiddagen, spelat ut sin roll och något ska jag ju göra. Plugga? Näe, det gör jag i morgon. Städa upp bombnedslaget lite kanske? Varför inte? Kan bli jääävligt kul och givande.
Men först ska jag sträcka ut en halvtimme till. Lazing on a sunday afternoon.
Nej, det här med "att gå ut" är ruskigt överskattat. Det har inte samma charm att ragla hem klockan fem, det är inte lika inspirerat nu som 2005. Om du minns.
Då är det bättre att helt sonika gå och sätta sig på Orvars med Kalle och sänka några öl samt ljuga lite. Kommer dessutom bland andra Ella och Motala Ström förbi också blir ju det hela till någon form av socialt fyrverkeri på ett sätt som aldrig kan uppnås på en klubb. Det var en trevlig gårdagskväll helt enkelt och jag är inte ens särskilt bakis.
Undrar vad den här söndagen har att erbjuda. Sängen har snart, så här på tidiga eftermiddagen, spelat ut sin roll och något ska jag ju göra. Plugga? Näe, det gör jag i morgon. Städa upp bombnedslaget lite kanske? Varför inte? Kan bli jääävligt kul och givande.
Men först ska jag sträcka ut en halvtimme till. Lazing on a sunday afternoon.
lördag 14 februari 2009
Jag förstår inte
Är det ironi? För om det är det så är det ju hysteriskt. Men det går inte att avgöra huruvida den goda Ebba är ironisk eller inte. Det är förvirrande det hela.
Recension: Hello Saferide
När: 13/2 2009
Var: Katalin, Uppsala
Bäst: 25 Days och The Quiz
Sämst: Han som typ dog
Betyg:
Annika Norlin är något av en husgud för mig så förväntningarna var högt ställda inför fredagskvällens spelning på Katalin. Det blev som tur är nästan så bra som jag hade hoppats.
Förbandet, detta gissel på konserter, bestod av ett syskonpar från Umeå som kallar sigThe Two White Horses och bar omkring på käpphästar. Anledningen till det namnet är att de är gedigna fans till Norrköpingslaget Vita Hästen, som numera heter något annat. Det kan vara anledningen i alla fall. De hade på sig vita kläder och sjöng bland annat en låt på franska. Hörde jag ordet pretentiöst nämnas i salongen?
När vi väntade på Annika blev det drama bakom oss. En medelålders herre ramlade plötsligt ihop både en och två gånger och fick antagligen någon typ av anfall tills han dog. Tragiskt. Eller jag vet inte om han dog för någon ledde ut honom. Hoppas inte. Jag unnar alla livet.
Sedan kom hon. Och med sig hade hon ett jävla A-lag. Andrea Kellerman, känd som Firefox AK som jag i Corren recenserade på Nykvarnsfestivalen redan 2005, på gitarr och ingen mindre än Popsicles egen Andreas Mattsson på gitarr och klaviatur. Det är en grym uppställning. Dessutom fick vi svaret på vad som egentligen hände med Joel från kultserien Joel-Bitar. Han spelar numera bas med Hello Saferide.
Spelningen inleddes starkt med den fina biten I Wonder Who Is Like This One och sedan hölls den nivån rakt igenom. Fokus låg på den nya skivan och vid varje låt kunde man höra ett "Åh!" från antingen mig eller Esh. Hon gör riktigt bra låtar den där Annika.
Det var också riktigt kul att få höra första skivans bästa låt Long Lost Penpal i orginal. Sist jag såg Hello Saferide slarvades den bort, men nu - när Kellerman själv sjöng sin del i duetten - var den precis så bra som den faktiskt är. "And I would send you mix tapes with Kate Bush on". Så jävla bra.
Tyvärr var spelningen ganska stel och Annikas mellansnack hade jag större förväntningar på. Det kändes som att hon höll igen lite och inte var sådär spontan som hon kan vara. Jag saknade också några av låtarna från den gamla skivan, men ibland får man helt enkelt inte vara girig och nöja sig med det man får.
Höjdpunkterna var framförandet av den taktfasta formulärlåten The Quiz och 25 Days, där bandet skapade en väldigt stor och närvarande ljudbild. Det gjorde de bra, Andreas, Andrea, Joel-bitar och de andra.
Den 13 mars - också en fredag - spelar Annika på Tyrol i Stockholm. Jag är sugen på att åka dit. Så bra var den här spelningen.
Var: Katalin, Uppsala
Bäst: 25 Days och The Quiz
Sämst: Han som typ dog
Betyg:
Annika Norlin är något av en husgud för mig så förväntningarna var högt ställda inför fredagskvällens spelning på Katalin. Det blev som tur är nästan så bra som jag hade hoppats.
Förbandet, detta gissel på konserter, bestod av ett syskonpar från Umeå som kallar sig
När vi väntade på Annika blev det drama bakom oss. En medelålders herre ramlade plötsligt ihop både en och två gånger och fick antagligen någon typ av anfall tills han dog. Tragiskt. Eller jag vet inte om han dog för någon ledde ut honom. Hoppas inte. Jag unnar alla livet.
Sedan kom hon. Och med sig hade hon ett jävla A-lag. Andrea Kellerman, känd som Firefox AK som jag i Corren recenserade på Nykvarnsfestivalen redan 2005, på gitarr och ingen mindre än Popsicles egen Andreas Mattsson på gitarr och klaviatur. Det är en grym uppställning. Dessutom fick vi svaret på vad som egentligen hände med Joel från kultserien Joel-Bitar. Han spelar numera bas med Hello Saferide.
Spelningen inleddes starkt med den fina biten I Wonder Who Is Like This One och sedan hölls den nivån rakt igenom. Fokus låg på den nya skivan och vid varje låt kunde man höra ett "Åh!" från antingen mig eller Esh. Hon gör riktigt bra låtar den där Annika.
Det var också riktigt kul att få höra första skivans bästa låt Long Lost Penpal i orginal. Sist jag såg Hello Saferide slarvades den bort, men nu - när Kellerman själv sjöng sin del i duetten - var den precis så bra som den faktiskt är. "And I would send you mix tapes with Kate Bush on". Så jävla bra.
Tyvärr var spelningen ganska stel och Annikas mellansnack hade jag större förväntningar på. Det kändes som att hon höll igen lite och inte var sådär spontan som hon kan vara. Jag saknade också några av låtarna från den gamla skivan, men ibland får man helt enkelt inte vara girig och nöja sig med det man får.
Höjdpunkterna var framförandet av den taktfasta formulärlåten The Quiz och 25 Days, där bandet skapade en väldigt stor och närvarande ljudbild. Det gjorde de bra, Andreas, Andrea, Joel-bitar och de andra.
Den 13 mars - också en fredag - spelar Annika på Tyrol i Stockholm. Jag är sugen på att åka dit. Så bra var den här spelningen.
fredag 13 februari 2009
Samboquizzet
Vad heter ni?
Axel och Erik.
Hur träffades ni?
Vi var i samma nollegrupp första terminen på lärarprogrammet.
Hur länge har ni varit tillsammans?
It's complicated. Vi har känt varandra sedan 2004.
Är ni förlovade?
Nej.
Bor ni ihop?
Ja.
Har ni barn?
Räknas Karl?
Har båda körkort?
Ja, men oftast ingen bil.
Kommer du ihåg er första kyss?
Nej, men vittnesuppgifter talar om att det skedde i kön på Max efter en hård nationskväll.
Vem sa “Jag älskar dig” först?
Vi har inte vågat ta det steget i vårat förhållande ännu.
Vem är äldst?
Axel.
Vilka stjärntecken är ni?
Av princip tror vi inte på saker vi inte förstår. Alltså tror vi inte på astrologi.
Vem fyller först på året?
Erik.
Vem är längst?
Axel har längst skägg i alla fall.
Vem sjunger bäst?
Leonard Cohen har ett djävla djup i rösten, så jag säger han.
Håller ni i handen på stan?
Nej.
Kände ni varann innan ni blev ihop?
Vi är inte ihop. It's complicated.
Vad har ni gemensamt?
Alkohol, fotboll och musik. I den ordningen.
Blev du kär i första ögonkastet?
Ja (Axel) Ja (Erik).
Har ni någon speciell låt?
Ramlar med Håkan Hellström.
Har ni stora framtidsplaner?
Ja, vi har pratat om att storhandla hära någon dag.
Har ni gråtit i varandras armar?
Det beror på vad du menar med armar.
Har ni varit utomlands tillammans?
Ja, en gång var vi i Lund, Danmark.
Vilket är ert bästa minne?
Yran 2007 och 2008 var väldigt roligt. Efterfesten efter Moneybrother 2006 var också en höjdare.
Vem lagar bäst mat?
Erik.
Vad gör ni en vanlig vardagskväll?
Lagar mat, kollar på tv och surfar. Vi försöker att inte prata så mycket. Det blir så jävla surrigt.
Ger ni alltid varandra en puss när ni ses?
Nej.
Bodde ni långt ifrån varandra när ni träffades första gången?
Nej, vi bodde praktiskt taget grannar. Det var bara ett par stadsdelar emellan.
Blir någon av er lätt svartsjuk?
Det beror på vad du menar med lätt.
Ringer eller SMS:ar ni mest?
Vi försöker prata så mycket som möjligt med varandra face-to-face. Annars smessar vi.
Brukar nån av er prata i sömnen?
Axel skriker en del.
Var båda med och fyllde i det här quizzet?
Nej.
Axel och Erik.
Hur träffades ni?
Vi var i samma nollegrupp första terminen på lärarprogrammet.
Hur länge har ni varit tillsammans?
It's complicated. Vi har känt varandra sedan 2004.
Är ni förlovade?
Nej.
Bor ni ihop?
Ja.
Har ni barn?
Räknas Karl?
Har båda körkort?
Ja, men oftast ingen bil.
Kommer du ihåg er första kyss?
Nej, men vittnesuppgifter talar om att det skedde i kön på Max efter en hård nationskväll.
Vem sa “Jag älskar dig” först?
Vi har inte vågat ta det steget i vårat förhållande ännu.
Vem är äldst?
Axel.
Vilka stjärntecken är ni?
Av princip tror vi inte på saker vi inte förstår. Alltså tror vi inte på astrologi.
Vem fyller först på året?
Erik.
Vem är längst?
Axel har längst skägg i alla fall.
Vem sjunger bäst?
Leonard Cohen har ett djävla djup i rösten, så jag säger han.
Håller ni i handen på stan?
Nej.
Kände ni varann innan ni blev ihop?
Vi är inte ihop. It's complicated.
Vad har ni gemensamt?
Alkohol, fotboll och musik. I den ordningen.
Blev du kär i första ögonkastet?
Ja (Axel) Ja (Erik).
Har ni någon speciell låt?
Ramlar med Håkan Hellström.
Har ni stora framtidsplaner?
Ja, vi har pratat om att storhandla hära någon dag.
Har ni gråtit i varandras armar?
Det beror på vad du menar med armar.
Har ni varit utomlands tillammans?
Ja, en gång var vi i Lund, Danmark.
Vilket är ert bästa minne?
Yran 2007 och 2008 var väldigt roligt. Efterfesten efter Moneybrother 2006 var också en höjdare.
Vem lagar bäst mat?
Erik.
Vad gör ni en vanlig vardagskväll?
Lagar mat, kollar på tv och surfar. Vi försöker att inte prata så mycket. Det blir så jävla surrigt.
Ger ni alltid varandra en puss när ni ses?
Nej.
Bodde ni långt ifrån varandra när ni träffades första gången?
Nej, vi bodde praktiskt taget grannar. Det var bara ett par stadsdelar emellan.
Blir någon av er lätt svartsjuk?
Det beror på vad du menar med lätt.
Ringer eller SMS:ar ni mest?
Vi försöker prata så mycket som möjligt med varandra face-to-face. Annars smessar vi.
Brukar nån av er prata i sömnen?
Axel skriker en del.
Var båda med och fyllde i det här quizzet?
Nej.
Otursdagen är en myt
"Hurra det är fredag!" ropar den där lille tjocke killen med keps i Bert. Det tror jag vi alla kan stämma in i en dag som denna, trots en februarimånad som tycks slå alla rekord i utdragenhet och kyla. Men betänkt då att det är fredagen den 13: e i dag. Den internationella otursdagen.
Jag är dock säker på att otursdagen bara är hitte på. Jag har varit vaken i exakt 33 minuter när jag skriver den här meningen och har redan haft två turer. Först blev jag väckt av en väldigt fin tjej och sedan var tvättstugan ledig fast min tid egentligen börjar kl nio. Jag kommer dessutom ha minst två turer till idag, då jag ska till Orvars samt gå och titta på geniala Annika i Hello Saferide. Otursdag. Fan vad töntigt.
Jag har köpt nytt kaffe. Ni ser. Tre turer innan klockan ens är nio.
Jag är dock säker på att otursdagen bara är hitte på. Jag har varit vaken i exakt 33 minuter när jag skriver den här meningen och har redan haft två turer. Först blev jag väckt av en väldigt fin tjej och sedan var tvättstugan ledig fast min tid egentligen börjar kl nio. Jag kommer dessutom ha minst två turer till idag, då jag ska till Orvars samt gå och titta på geniala Annika i Hello Saferide. Otursdag. Fan vad töntigt.
Jag har köpt nytt kaffe. Ni ser. Tre turer innan klockan ens är nio.
torsdag 12 februari 2009
Min dag i bilder
Var oerhört trött när jag vaknade och valde därför att snooza flera, flera gånger. Men till slut blev jag extremt kaffesugen.
Katastrofen var ett faktum. No more kaffe. Vad fan skulle jag ta mig till?
Jag fick dricka äckligt pulver. Det som jag hatar så hemskt mycket.
Sedan tog jag tag i mitt liv och hyperpluggade fram cirka 8000 tecken. Ett bra dagsverke.
Jag tog även hand om disken som Esh hade lämnat kvar. Ni ser pintglaset där i hon va? Det lämnade han. Det andra var mitt.
Sen gick jag ner på stan. På vägen passerade jag min favoritgravsten. Hervor! Så kan man väl ju inte heta?
Det blev Ög-fika. Jesper fick inte köpa mjölk till Lill-Esh för att hon saknade en krona. Då blev hon serietidningsarg och fick röda ögon. Sen fick han mjölk ändå. Barn behöver kalk.
Kalle visade effekterna av Brun Utan Sol.
Sen åkte jag bil. Fast först fick jag skrapa rutan, precis som en vuxen.
Jag skulle plocka upp Ella på Nautilus. Hon kom aldrig. Jag fick vänta i 300 år. Sjukt dryg väntan. Sen åkte vi till Willys och köpte pizzagrejer. 
Sen käkade vi pizza. Sjukt gott! Och så kollade vi på Knutby-tv. Sen åkte jag hem med min bil. Och ja. Nu har jag en kamera igen.
Skulle jag ligga med Arsenal?
Det händer att jag får frågan om jag skulle vilja ha sex med Arsenal. Det har hänt fler än en gång och jag vet inte riktigt vad jag ska svara, då det hela är väldigt komplicerat. Låt oss teoretisera det hela (nej, jag kommer inte att gå in på några grafiska detaljer, så du kan lugnt läsa vidare).
För det första. Vem är Arsenal? Detta måste man definiera om man överhuvudtaget ska kunna ligga med vederbörande. Är det laget? Är det klubbmärket? Är det arenan? Hur ligger man med en arena? Ett alternativ skulle vara att ligga med alla som är anställda av Arsenal och rent tekniskt sett är ju det inte omöjligt, även om det skulle vara snudd på ogenomförbart då det säkert är över 1000 personer, män och kvinnor i alla dess former.
För det andra. Vill Arsenal? Nu när vi har rett ut vem Arsenal egentligen är, gäller det att få honom/henne/detta att ställa upp eftersom att bägge parter måste vara överens om en sådan här intim situation. Detta för att undvika missförstånd och sårade känslor. Men hur vet jag att Arsenal vill? Arsenal kanske redan är i ett förhållande - fast det tror jag inte i och med att jag känner till typ allt om Arsenal. Har googlat på namnet och allting samt läst typ allt på hemsidan.
För det tredje. Vill jag? Jag tycker mitt förhållande till Arsenal för tillfället är ganska stabilt och frågan är om man inte äventyrar det hela med ett sådant här äventyr. Jag måste fundera vidare. Och så undrar jag fortfarande hur det hela skulle gå till i praktiken.
Så skulle jag ligga med Arsenal? Jag tror inte det går. Så det är en helt onödig diskussion.
För det första. Vem är Arsenal? Detta måste man definiera om man överhuvudtaget ska kunna ligga med vederbörande. Är det laget? Är det klubbmärket? Är det arenan? Hur ligger man med en arena? Ett alternativ skulle vara att ligga med alla som är anställda av Arsenal och rent tekniskt sett är ju det inte omöjligt, även om det skulle vara snudd på ogenomförbart då det säkert är över 1000 personer, män och kvinnor i alla dess former.
För det andra. Vill Arsenal? Nu när vi har rett ut vem Arsenal egentligen är, gäller det att få honom/henne/detta att ställa upp eftersom att bägge parter måste vara överens om en sådan här intim situation. Detta för att undvika missförstånd och sårade känslor. Men hur vet jag att Arsenal vill? Arsenal kanske redan är i ett förhållande - fast det tror jag inte i och med att jag känner till typ allt om Arsenal. Har googlat på namnet och allting samt läst typ allt på hemsidan.
För det tredje. Vill jag? Jag tycker mitt förhållande till Arsenal för tillfället är ganska stabilt och frågan är om man inte äventyrar det hela med ett sådant här äventyr. Jag måste fundera vidare. Och så undrar jag fortfarande hur det hela skulle gå till i praktiken.
Så skulle jag ligga med Arsenal? Jag tror inte det går. Så det är en helt onödig diskussion.
onsdag 11 februari 2009
Lurade systemet igen
Den minnesgode läsaren minns säkert att jag skrev en tentamen för någon månad sedan, på en kurs som jag fortfarande inte minns namnet på (jag och namn går inte ihop tydligen). Till denna tenta pluggade jag orimligt lite då man fick ha med sig litteratur till den, och jag orkade heller inte skaffa riktigt alla artiklar man behövde. Det var på nivån att jag satt och lärde mig saker under själva tentan. Nu har jag fått resultatet.
Väl godkänt.
Det gamla valet mellan gråt och skratt känns åter aktuellt att exekvera. Jag vet bara inte vilket av alternativen det blir, även om det lutar åt det senare. Hur är det möjligt att få 6,5 poäng av 10 trots att man inte ens nämner artikeln de frågar efter? Men jag har ordet i min makt, som min svensklärare sa redan 2001. Och jag vet vad ILU vill ha - så mycket bollocks som möjligt. De är lurade i vilket fall som helst.
Idag har jag och Björn träffat vår handledare (minns inte vad hon heter) till exjobbet och det blev ett bra möte. Björn blev dock stressad över att det var en del att göra, men eftersom att jag har inställningen att allting alltid löser sig såg jag ingen anledning att följa hans exempel. Jag håller mig lugn och oroar mig lika lite som en semesterfirare på Madeira.
Därefter blev det en långpromenad till Ella där jag stal lite av Brenners kaffe och lånade två böcker.
- Gick? frågar ni nu. Du har ju bil!
- Förlåt att jag värnar om miljön, svarar jag då.
Nu ska jag vara äckligt effektiv. Tror dessvärre inte så mycket på mig själv eftersom att deadlinen ännu inte har börjat gläfsa utanför dörren. Men ett försök är också en framgång i min värld.
Väl godkänt.
Det gamla valet mellan gråt och skratt känns åter aktuellt att exekvera. Jag vet bara inte vilket av alternativen det blir, även om det lutar åt det senare. Hur är det möjligt att få 6,5 poäng av 10 trots att man inte ens nämner artikeln de frågar efter? Men jag har ordet i min makt, som min svensklärare sa redan 2001. Och jag vet vad ILU vill ha - så mycket bollocks som möjligt. De är lurade i vilket fall som helst.
Idag har jag och Björn träffat vår handledare (minns inte vad hon heter) till exjobbet och det blev ett bra möte. Björn blev dock stressad över att det var en del att göra, men eftersom att jag har inställningen att allting alltid löser sig såg jag ingen anledning att följa hans exempel. Jag håller mig lugn och oroar mig lika lite som en semesterfirare på Madeira.
Därefter blev det en långpromenad till Ella där jag stal lite av Brenners kaffe och lånade två böcker.
- Gick? frågar ni nu. Du har ju bil!
- Förlåt att jag värnar om miljön, svarar jag då.
Nu ska jag vara äckligt effektiv. Tror dessvärre inte så mycket på mig själv eftersom att deadlinen ännu inte har börjat gläfsa utanför dörren. Men ett försök är också en framgång i min värld.
Halv fem was a bad idea
Med facit i hand borde jag ha tagit någon form av power nap efter morgonhetsen igår. Istället för att göra det lajade jag bara omkring i lägenheten i sex timmar utan att direkt göra någonting innan klockan blev tillräckligt mycket för en exjobbsdate med Björn. Detta fick till följd att jag semisov resten av dagen. Ovärt.
Detta var anledningen till att jag inte fick så mycket gjort som jag hade tänkt igår. Men jag skrev trots allt en halv uppgift, så den borde jag bli klar med idag. Om jag får tag på en bok. Och om jag pallar. Det är ändå inte deadline förrän i morgon midnatt och har man ingen deadline som hotar är det helt omöjligt att bli klar med någonting i hela sitt liv.
Idag har jag unnat mig sovmorgon, men måste medge att jag fortfarande lider av sviterna efter gårdagens vakenrace. Kaffe gör nog den berömda susen.
Till sist. Visste ni att gösen är Västmanlands landskapsfisk, och inte Göstriklands som man skulle kunna tro.
Lemon out!
Detta var anledningen till att jag inte fick så mycket gjort som jag hade tänkt igår. Men jag skrev trots allt en halv uppgift, så den borde jag bli klar med idag. Om jag får tag på en bok. Och om jag pallar. Det är ändå inte deadline förrän i morgon midnatt och har man ingen deadline som hotar är det helt omöjligt att bli klar med någonting i hela sitt liv.
Idag har jag unnat mig sovmorgon, men måste medge att jag fortfarande lider av sviterna efter gårdagens vakenrace. Kaffe gör nog den berömda susen.
Till sist. Visste ni att gösen är Västmanlands landskapsfisk, och inte Göstriklands som man skulle kunna tro.
Lemon out!
tisdag 10 februari 2009
Under ytan i ett mjölkhav
Det blev en klassisk ARN-uppstigning idag. Som chaufför till mamma och pappa som ska upp i luften var det bara att kliva upp då jag normalt brukar somna. I natt sov jag dessbättre i nästan fyra timmar och mer än så behöver man ju inte, så jag har varit med om tyngre uppstigningar.
Efter en snabbkopp bar det av, och förutsättningarna var de sämsta tänkbara. Eller det var de inte, för hade så varit fallet skulle bilen inte ens ha kunnat ploga sig ut från Studentvägen. Det var dåliga förutsättningar kan vi dock konstatera, med fyra minus och en Jack the Rippersk Londondimma.
Mörkerkörning och dokumenterat imperfekt syn har aldrig varit en bra kombination. Släng in lite dimma i den häxkitteln så förstår ni att jag kände mig som en fladdermus. Jag satt verkligen och skrek i en oerhörd frekvens, och kunde då ljudet studsade på olika ting avgöra var medtrafikanterna befann sig samt pricka in avfarter och dylikt. Mina skrik uppfattades dock inte av det mänskliga örat så mamma och pappa snackade på som vanligt för de är ju aldrig tysta. Och jag tog mig både till Sigtunas stolthet och tillbaka igen.
Förresten så är den där Londondimman bara en myt. Jag har varit i London fler gånger än vad jag kommer ihåg och har aldrig sett någon dimma. Alla andra väder har jag sett, men ingen Sherlock Holmes fog.
Igår bjöds det på en chili con carne i världsklass, en grönare sallad och ett rågat glas vin hära. Semesterfirarna uppskattade detta och fick sedan låna Eshs säng, som han så gentilt upplät då han sov hos Nickel. Detta var gentilt även mot mig som därmed slapp lämna över min binge till farsan. Esh är inte alls ett djur, han är en väldigt fin människa.
Idag ska jag vara duktig och plugga väl. Jag och Björn ska börja förbereda vårat examensarbete och så ska jag producera någon form av meningslös ILU-text. Det ena ska bli roligare än det andra.
Bra fart på inläggen så här på morgonkvisten. Det är nästan som att jag plötsligt håller Hannes uppdateringstempo.
Så här såg jag ut när jag skrev den fettade meningen:
Efter en snabbkopp bar det av, och förutsättningarna var de sämsta tänkbara. Eller det var de inte, för hade så varit fallet skulle bilen inte ens ha kunnat ploga sig ut från Studentvägen. Det var dåliga förutsättningar kan vi dock konstatera, med fyra minus och en Jack the Rippersk Londondimma.
Mörkerkörning och dokumenterat imperfekt syn har aldrig varit en bra kombination. Släng in lite dimma i den häxkitteln så förstår ni att jag kände mig som en fladdermus. Jag satt verkligen och skrek i en oerhörd frekvens, och kunde då ljudet studsade på olika ting avgöra var medtrafikanterna befann sig samt pricka in avfarter och dylikt. Mina skrik uppfattades dock inte av det mänskliga örat så mamma och pappa snackade på som vanligt för de är ju aldrig tysta. Och jag tog mig både till Sigtunas stolthet och tillbaka igen.
Förresten så är den där Londondimman bara en myt. Jag har varit i London fler gånger än vad jag kommer ihåg och har aldrig sett någon dimma. Alla andra väder har jag sett, men ingen Sherlock Holmes fog.
Igår bjöds det på en chili con carne i världsklass, en grönare sallad och ett rågat glas vin hära. Semesterfirarna uppskattade detta och fick sedan låna Eshs säng, som han så gentilt upplät då han sov hos Nickel. Detta var gentilt även mot mig som därmed slapp lämna över min binge till farsan. Esh är inte alls ett djur, han är en väldigt fin människa.
Idag ska jag vara duktig och plugga väl. Jag och Björn ska börja förbereda vårat examensarbete och så ska jag producera någon form av meningslös ILU-text. Det ena ska bli roligare än det andra.
Bra fart på inläggen så här på morgonkvisten. Det är nästan som att jag plötsligt håller Hannes uppdateringstempo.
Så här såg jag ut när jag skrev den fettade meningen:
Frågan är vad som är värst
Att mentalt börja ställa in sig på att man ska gå upp klockan 04.30 eller att faktiskt göra det?
måndag 9 februari 2009
Att tänka själv är stort, att slippa är större
Måste säga att jag har haft en alldeles underbar helg. Det var en lagom blandning av ingentinggörande och görande - alltså sitta ihokrupen i soffan och titta på illegala filer och tv kontra träffa människor på typ lokal. Och att göra detta tillsammans med den alldeles oemotståndliga Sara var naturligtvis en höjdare. Jag har också varit, om jag får säga det själv (det får jag), en lysande värd och verkligen tagit hand om min gäst.
Gårdagen gick i trötthetens tecken och det var inte tal om att ens lämna lägenheten. Romantiska långpromenader är ändå överskattade. Istället blev det soffläge-tills-liggsår med lite skönt fotbollshat mot Tottenham och Manchester United, lite garv till Mia och Klara och motsatsen till feelgood-stämning till Revolutionary Road med Leo och Kate. Det konstiga var att den här filmen utspelade sig efter Titanic, fast den här gången dog Kate och Leo levde. *Förvirrad*
Idag har jag sagt hejdå till Sara, vilket var väldigt tråkigt. Vi ses ganska snart igen dock som tur är. Har också unnat mig en finare sallad från Unico och hängt på Facebook. Snart ska jag ut och springa för att ytterligare grundlägga någon form av kondition.
Ikväll kommer mamma och pappa hit. De ska åka på semester i två veckor till Madiera och jag är inte alls avundsjuk. Står det mellan isgata samt minusgradsblåst och poolhäng plus restaurangmat är ju valet givet. Det mest positiva är att de lämnar bilen i Uppsala, så jag ska överdriva med bilåkning framgent. Det blir både storhandling och Ikea. HPW!
Gårdagen gick i trötthetens tecken och det var inte tal om att ens lämna lägenheten. Romantiska långpromenader är ändå överskattade. Istället blev det soffläge-tills-liggsår med lite skönt fotbollshat mot Tottenham och Manchester United, lite garv till Mia och Klara och motsatsen till feelgood-stämning till Revolutionary Road med Leo och Kate. Det konstiga var att den här filmen utspelade sig efter Titanic, fast den här gången dog Kate och Leo levde. *Förvirrad*
Idag har jag sagt hejdå till Sara, vilket var väldigt tråkigt. Vi ses ganska snart igen dock som tur är. Har också unnat mig en finare sallad från Unico och hängt på Facebook. Snart ska jag ut och springa för att ytterligare grundlägga någon form av kondition.
Ikväll kommer mamma och pappa hit. De ska åka på semester i två veckor till Madiera och jag är inte alls avundsjuk. Står det mellan isgata samt minusgradsblåst och poolhäng plus restaurangmat är ju valet givet. Det mest positiva är att de lämnar bilen i Uppsala, så jag ska överdriva med bilåkning framgent. Det blir både storhandling och Ikea. HPW!
söndag 8 februari 2009
This time I DO mean it
Trogna läsare vet att jag har attackerat Vdala nation tidigare. Det kan mycket väl ha varit så att jag ha skrivit orden "Vdala" i kombination med "aldrig mer" någon gång under förra året. Den gången menade jag det uppenbarligen inte i och med att jag har besökt nationen ett par gånger sedan dess. Efter gårdagen är jag dock beredd att säga: "Vdala. Aldrig mer". Och den här gången menar jag det.
Det som hände var ett nytt köfiasko. Jag, Sara och Kalle satt hemma hos mig fram till halv tio och när vi kom fram vid strax före tio var kön redan elva resor lång. Naiv som man är ställde vi oss ändå i kön och stod där i 45 minuter innan vi tillsammans med Jajje tog det sunda beslutet att ge upp och gå till Uplands istället. Ett hat mot Vdala och allt den står för växte inombords. Jag vill inte gå så långt som att säga att Vdala är ett hot mot samhället, men jag skulle nästan påstå att Vdala är ett hot mot samhället.
Esh tyckte vi var dumma som inte smet förbi kön och plankade in, men när man är i besittning av ett sådant rättvisepatos som jag är vill man ju inte ohederligt tränga sig före sina medmänniskor. Det är ju moralen som skiljer oss från djuren. Esh är djur.
Naiv som man är gjorde vi ett nytt försök att gå in nation strax efter tolv, men när kön fortfarande inte rörde sig lackade jag ur och vi gick hem istället.
Jag var lite besviken, men det var en trevlig kväll trots allt och det var roligt att Sara fick träffa mina vänner.
Nu ska jag fortsätta vara mycket trött. Det ska bli värt.
Det som hände var ett nytt köfiasko. Jag, Sara och Kalle satt hemma hos mig fram till halv tio och när vi kom fram vid strax före tio var kön redan elva resor lång. Naiv som man är ställde vi oss ändå i kön och stod där i 45 minuter innan vi tillsammans med Jajje tog det sunda beslutet att ge upp och gå till Uplands istället. Ett hat mot Vdala och allt den står för växte inombords. Jag vill inte gå så långt som att säga att Vdala är ett hot mot samhället, men jag skulle nästan påstå att Vdala är ett hot mot samhället.
Esh tyckte vi var dumma som inte smet förbi kön och plankade in, men när man är i besittning av ett sådant rättvisepatos som jag är vill man ju inte ohederligt tränga sig före sina medmänniskor. Det är ju moralen som skiljer oss från djuren. Esh är djur.
Naiv som man är gjorde vi ett nytt försök att gå in nation strax efter tolv, men när kön fortfarande inte rörde sig lackade jag ur och vi gick hem istället.
Jag var lite besviken, men det var en trevlig kväll trots allt och det var roligt att Sara fick träffa mina vänner.
Nu ska jag fortsätta vara mycket trött. Det ska bli värt.
lördag 7 februari 2009
En klyscha kan aldrig vara dålig
Fick vatten på den stora kallpratskvarnen igår. Enligt en artikel i DN (orka leta upp i digital form, samt länka) är kallpratet mycket viktigt i vårt samhälle, vilket jag har hävdat en längre tid. Jag anser mig inte vara en auktoritet inom området, men jag är inte heller talanglös. Det finns verkligen dagar då jag är ett socialt mongo och pratar med allt och alla. Typ som mormor.
Artikeln jag refererar till tar upp klyschans betydelse i kallpratet. Också något jag är en varm anhängare till. Ingenting kan vara så rätt som en välkamoflerad plattityd i ett samtal med någon man inte känner. Dels för att jag själv tycker det är sjukt kul att vräka på med de värsta självklarheterna, som vädret exempelvis, men också för att ingen främling kan ju börja dissa mig för att jag håller på.
Vart ville jag komma med det här? Det vete fan. Men kallprat är underskattat.
Igår var det vuxenfredag med Sara efter stadsvandringen på eftermiddagen. Klyftpotatis, någon form av marinerad kylling och sås och en fräschare sallad till det. Plus några glas av Bengt Frithiofssons rödvin. Vi såg givetvis På Spåret och den där norska talkshowen. Lars Winnerbäck var sjukt stel - där har vi en kille som inte vet vad kallprat är.
Ikväll blir det Vdala. Comeback på nationsklubb. Det blir intressant.
Artikeln jag refererar till tar upp klyschans betydelse i kallpratet. Också något jag är en varm anhängare till. Ingenting kan vara så rätt som en välkamoflerad plattityd i ett samtal med någon man inte känner. Dels för att jag själv tycker det är sjukt kul att vräka på med de värsta självklarheterna, som vädret exempelvis, men också för att ingen främling kan ju börja dissa mig för att jag håller på.
Vart ville jag komma med det här? Det vete fan. Men kallprat är underskattat.
Igår var det vuxenfredag med Sara efter stadsvandringen på eftermiddagen. Klyftpotatis, någon form av marinerad kylling och sås och en fräschare sallad till det. Plus några glas av Bengt Frithiofssons rödvin. Vi såg givetvis På Spåret och den där norska talkshowen. Lars Winnerbäck var sjukt stel - där har vi en kille som inte vet vad kallprat är.
Ikväll blir det Vdala. Comeback på nationsklubb. Det blir intressant.
fredag 6 februari 2009
Glasögon, knasögon
Nu är det officiellt. Jag är 300 år gammal.
Idag testade jag till slut min svajiga syn, och som jag har misstänkt i ett år är ögonen i behov av viss justering via glas. Optikern snackade en massa om procent och närsynthet, men jag fattade inte så mycket för jag är ju inte optiker och kan inte alla konstiga facktermer. Pedagogen i mig ville ge honom en uppsträckning och förklara att man bör förklara så att folk förstår, men det var inte aktuellt när jag satt i den där robotglasögontestarmaskien. Han var i maktpositionen, inte jag.
Jag valde ut ett par bågar och sedan var det klart. Om en vecka är jag glasögonorm. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det, så jag tycker ingenting om det.
Ärendeextravaganzan på stan fortsatte till en mobilaffär där Skandinaviens sämsta försäljare till slut fick ordning på all data och kunde låta mig gå. Det tog bara 40 minuter. Jag är dock ägare till en ny fin mobil nurå, så det gör mig nöjd. Som vanligt måste man dock vänta i flera dagar innan den går att använda för att någon måste posta ett SIM-kort till mig. Vad lever vi i för årtusende egentligen? Posta... De kan ju lika gärna skicka kortet med en dinosaurie.
Nu laddar jag upp inför kvällens finmiddag till På Spåret. Förra veckan var jag som bekant i London och missade höjdarmatchen mellan Filip&Fredrik och Fredrik Lindström och han i Rally.
Det är jag inte den här veckan.
Idag testade jag till slut min svajiga syn, och som jag har misstänkt i ett år är ögonen i behov av viss justering via glas. Optikern snackade en massa om procent och närsynthet, men jag fattade inte så mycket för jag är ju inte optiker och kan inte alla konstiga facktermer. Pedagogen i mig ville ge honom en uppsträckning och förklara att man bör förklara så att folk förstår, men det var inte aktuellt när jag satt i den där robotglasögontestarmaskien. Han var i maktpositionen, inte jag.
Jag valde ut ett par bågar och sedan var det klart. Om en vecka är jag glasögonorm. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det, så jag tycker ingenting om det.
Ärendeextravaganzan på stan fortsatte till en mobilaffär där Skandinaviens sämsta försäljare till slut fick ordning på all data och kunde låta mig gå. Det tog bara 40 minuter. Jag är dock ägare till en ny fin mobil nurå, så det gör mig nöjd. Som vanligt måste man dock vänta i flera dagar innan den går att använda för att någon måste posta ett SIM-kort till mig. Vad lever vi i för årtusende egentligen? Posta... De kan ju lika gärna skicka kortet med en dinosaurie.
Nu laddar jag upp inför kvällens finmiddag till På Spåret. Förra veckan var jag som bekant i London och missade höjdarmatchen mellan Filip&Fredrik och Fredrik Lindström och han i Rally.
Det är jag inte den här veckan.
torsdag 5 februari 2009
Att ickegöra
Det är en svår konst att få större delen av en dag att gå utan att göra någonting. Men så är jag också en mycket begåvad konstnär.
Min dag kan sammanfattas så här: Jag vaknade. Jag drack kaffe. Jag städade. Jag surfade. Jag tittade på reprisen av Super Bowl.
Du ser ju själv.
Okej, jag kanske har gjort saker, men det är knappast några minnesvärda saker ur ett större, mer livsbejakande perspektiv. Fast det är just sådana här dagar jag kommer att sakna när jag börjar jobba sedan, så det känns inte som att jag låter värdefull tid gå till spillo. Tvärtom. This is studentliv to the fullest.
Igår tränade jag fotboll och överlevde. Jag blev inte ens brinktrött. Fast det är fel att påstå att jag redan är uppe på banan, utan det är snarare så att jag sitter på läktaren just nu. Till nästa vecka siktar jag på en bänkplats, för att när mars och träningsmatcherna närmar sig vara med just på banan. Förra gången jag tränade hade jag inte ens fått tag på en matchbiljett och matchen gick inte på tv. Så långt från banan var jag då.
Nu ska jag fortsätta göra ingenting samt vänta in kvällens finbesök.
Min dag kan sammanfattas så här: Jag vaknade. Jag drack kaffe. Jag städade. Jag surfade. Jag tittade på reprisen av Super Bowl.
Du ser ju själv.
Okej, jag kanske har gjort saker, men det är knappast några minnesvärda saker ur ett större, mer livsbejakande perspektiv. Fast det är just sådana här dagar jag kommer att sakna när jag börjar jobba sedan, så det känns inte som att jag låter värdefull tid gå till spillo. Tvärtom. This is studentliv to the fullest.
Igår tränade jag fotboll och överlevde. Jag blev inte ens brinktrött. Fast det är fel att påstå att jag redan är uppe på banan, utan det är snarare så att jag sitter på läktaren just nu. Till nästa vecka siktar jag på en bänkplats, för att när mars och träningsmatcherna närmar sig vara med just på banan. Förra gången jag tränade hade jag inte ens fått tag på en matchbiljett och matchen gick inte på tv. Så långt från banan var jag då.
Nu ska jag fortsätta göra ingenting samt vänta in kvällens finbesök.
onsdag 4 februari 2009
Det svarta guldet
Kaffe. Ville ha. Fick!
Snart har jag energi nog för att träna fotboll. Det här är mitt sista inlägg i och med att jag alltså dör varje gång jag tränar numera.
Kul att lära känna er.
Snart har jag energi nog för att träna fotboll. Det här är mitt sista inlägg i och med att jag alltså dör varje gång jag tränar numera.
Kul att lära känna er.
Deg i hjärnan
Tänk dig en jäst bulldeg, en sådan som sjunker ihop bara man petar på den. Så känns min hjärna för tillfället. Jag har nämligen ofrivilligt skaffat mig en ny hobby, och den går ut på att jag oregelbundet vaknar upp på nätterna. Trots att jag inte vill. Vilket bebbe jag är ibland alltså. Skärpning Kolo.
Det var med andra ord inte särskilt märkligt, lustigt, konstigt eller oväntat att jag föll i djup vinterdvala så fort jag hade klarat av (några av) dagens inbokade beting. Det var skönt och jag drömde att jag blev anställd av Arsenal. Jag vet dock inte vad min arbetsuppgift skulle vara. Den var i alla fall inte att ligga med hela Arsenal som vissa tror att jag vill.
Funderar på att städa lite för mitt rum ser för tillfället ut som ett bombnedslag för att använda mammalingo. Fast det är en jävligt märkligt liknelse, för jag har sett bombnedslag på tv och de brukar vara bra mycket värre. Mina väggar är, till exempel, helt intakta och intet granatsplitter syns så långt ögat når. Att rummet ser ut som ett en mindre tromb har dragit förbi hade varit en mer träffande beskrivning. Men morsor ska ju alltid vara så dramatiska, och jämnt prata om krig och så där som jag brukar säga.
Men först måste jag verkligen dricka kaffe. Jag har inte varit så här sugen på kaffe sedan en praktiktisdag i november. KAFFE för guds skull! Gah! Ge mig! Cravings! Vill ha!
Det var med andra ord inte särskilt märkligt, lustigt, konstigt eller oväntat att jag föll i djup vinterdvala så fort jag hade klarat av (några av) dagens inbokade beting. Det var skönt och jag drömde att jag blev anställd av Arsenal. Jag vet dock inte vad min arbetsuppgift skulle vara. Den var i alla fall inte att ligga med hela Arsenal som vissa tror att jag vill.
Funderar på att städa lite för mitt rum ser för tillfället ut som ett bombnedslag för att använda mammalingo. Fast det är en jävligt märkligt liknelse, för jag har sett bombnedslag på tv och de brukar vara bra mycket värre. Mina väggar är, till exempel, helt intakta och intet granatsplitter syns så långt ögat når. Att rummet ser ut som ett en mindre tromb har dragit förbi hade varit en mer träffande beskrivning. Men morsor ska ju alltid vara så dramatiska, och jämnt prata om krig och så där som jag brukar säga.
Men först måste jag verkligen dricka kaffe. Jag har inte varit så här sugen på kaffe sedan en praktiktisdag i november. KAFFE för guds skull! Gah! Ge mig! Cravings! Vill ha!
tisdag 3 februari 2009
Tre föreläsningar är tre för mycket
Jag ska ha en eloge för att jag faktiskt blev kvar på skolan hela dagen i dag, i tre tvåtimmarsföreläsningar. För den som aldrig har gått på en ILU-föreläsning låter kanske inte det så ansträngande, men för oss som vet - det är fan ingen lek. Här snackar vi dvärgmyrsteg på minutvisaren.
Den första föreläsningen har jag redan berört, så det kan vi lämna därhän. Den andra föreläsningen hölls av en som pratade eh ungefär så eh här under eh två timmar eh och som ni eh förstår blir det eh ganska påfrestende eh i längden.
Jag var ytterst nära att därefter avlägsna mig från aulan och aldrig återvända, men med järnviljan påkopplad höll jag mig kvar. Då gjorde John Blund entré. Johnny Boy, som var av finskt hus och var påtagligt lik polismördaren Tony Olsson, höll en sövande monolog i nära nog en och fyrtiofem och unnade sig en konstpaus mellan varje ord. Det var omänskligt segt och under sådana förutsättningar är det naturligtvis omöjligt att minnas någonting från föreläsningen. Men jag var där i alla fall.
När jag kom hem efter en promenad genom arktis fick jag en liten adrenalinkick tack vare Arsenals värvning, men nu känns hjärnan som en cementblandare och ögonlocken är åter tunga. Om man skulle ta och försöka somna före tre för en gångs skull?
Nu ser jag fram emot paj. Det ska bli sjukligt gott.
Vad har du gjort idag? Berätta!
Den första föreläsningen har jag redan berört, så det kan vi lämna därhän. Den andra föreläsningen hölls av en som pratade eh ungefär så eh här under eh två timmar eh och som ni eh förstår blir det eh ganska påfrestende eh i längden.
Jag var ytterst nära att därefter avlägsna mig från aulan och aldrig återvända, men med järnviljan påkopplad höll jag mig kvar. Då gjorde John Blund entré. Johnny Boy, som var av finskt hus och var påtagligt lik polismördaren Tony Olsson, höll en sövande monolog i nära nog en och fyrtiofem och unnade sig en konstpaus mellan varje ord. Det var omänskligt segt och under sådana förutsättningar är det naturligtvis omöjligt att minnas någonting från föreläsningen. Men jag var där i alla fall.
När jag kom hem efter en promenad genom arktis fick jag en liten adrenalinkick tack vare Arsenals värvning, men nu känns hjärnan som en cementblandare och ögonlocken är åter tunga. Om man skulle ta och försöka somna före tre för en gångs skull?
Nu ser jag fram emot paj. Det ska bli sjukligt gott.
Vad har du gjort idag? Berätta!
Ryssland är världens bästa land
Jag ogillar inte ryssar längre. Särskilt de som heter Andrej. När jag tänker efter har jag alltid gillat Arsjavin.
Gårdagen präglades av utbredd dagen efter-tristess när vardagen återvände. Jag hade tre ärenden att klara av när jag tog mig ner till stan, men jag köpte varken telefon eller kollade upp min svajiga syn. Det enda jag lyckades genomföra var ett inköp av deodorant. Har skulle jag kunna redogöra för hela deodorantäventyret, men jag har en känsla av att intresset för denna anekdot är hemskt begränsat. Vi snackar begränsat a la insektssamlarnivå.
Men vardagsångesten släppte till slut tack vare en löprunda (jag dog ännu en gång), en fantastisk köttfärssås (jag överdrev mättnaden ännu en gång) och ett längre telefonsamtal (jag blev glad ännu en gång).
Kvällen ägnades också åt att besvara horder av inkomna SMS och telefonsamtal angående den har ryske fotbollsspelaren jag nämnde inledningsvis. Jag fick fler SMS igår än när jag fyllde år. Arsenal är uppenbarligen en ganska stor del av min identitet. Kan bara föreställa mig hur det blir när vi vinner Champions League senare i år.
Idag är jag tillbaka på detta rövhål till institution som i folkmun är känd som ILU. Dagens irritationsmoment (SÅ HÄR LÅNGT!!!) är att man måste styra upp ett grupparbete till på måndag - utan att veta vem man ska vara i samma grupp som. Drömmen om att gå en dag i plugget utan att bli förbannad lever ännu. Plötsligt händer det.
Bara två föreläsningar kvar idag. Bit ihop nu Kolo!
Gårdagen präglades av utbredd dagen efter-tristess när vardagen återvände. Jag hade tre ärenden att klara av när jag tog mig ner till stan, men jag köpte varken telefon eller kollade upp min svajiga syn. Det enda jag lyckades genomföra var ett inköp av deodorant. Har skulle jag kunna redogöra för hela deodorantäventyret, men jag har en känsla av att intresset för denna anekdot är hemskt begränsat. Vi snackar begränsat a la insektssamlarnivå.
Men vardagsångesten släppte till slut tack vare en löprunda (jag dog ännu en gång), en fantastisk köttfärssås (jag överdrev mättnaden ännu en gång) och ett längre telefonsamtal (jag blev glad ännu en gång).
Kvällen ägnades också åt att besvara horder av inkomna SMS och telefonsamtal angående den har ryske fotbollsspelaren jag nämnde inledningsvis. Jag fick fler SMS igår än när jag fyllde år. Arsenal är uppenbarligen en ganska stor del av min identitet. Kan bara föreställa mig hur det blir när vi vinner Champions League senare i år.
Idag är jag tillbaka på detta rövhål till institution som i folkmun är känd som ILU. Dagens irritationsmoment (SÅ HÄR LÅNGT!!!) är att man måste styra upp ett grupparbete till på måndag - utan att veta vem man ska vara i samma grupp som. Drömmen om att gå en dag i plugget utan att bli förbannad lever ännu. Plötsligt händer det.
Bara två föreläsningar kvar idag. Bit ihop nu Kolo!
måndag 2 februari 2009
Ibland har man tajming
BA0776 LHR T5 ARN 02 FEB 07:15 Cancelled
BA0778 LHR T5 ARN 02 FEB 10:45 Cancelled
BA0780 LHR T5 ARN 02 FEB 14:15 Cancelled
BA0782 LHR T5 ARN 02 FEB 16:35 Cancelled
BA0784 LHR T5 ARN 02 FEB 18:05 Cancelled
BA0786 LHR T5 ARN 02 FEB 20:10 Cancelled
Det är en jävla tur att jag inte skulle flyga hem idag - för då hade jag verkligen inte kommit hem. Snökaos i England har drabbat mig förut, men då var det ingen snö och då blev vi bara försenade fyra timmar. Idag hade det inte ens varit lönt att ta sig ut till flygplatsen.
Det gäller att ha tajming, som jag brukar säga.
BA0778 LHR T5 ARN 02 FEB 10:45 Cancelled
BA0780 LHR T5 ARN 02 FEB 14:15 Cancelled
BA0782 LHR T5 ARN 02 FEB 16:35 Cancelled
BA0784 LHR T5 ARN 02 FEB 18:05 Cancelled
BA0786 LHR T5 ARN 02 FEB 20:10 Cancelled
Det är en jävla tur att jag inte skulle flyga hem idag - för då hade jag verkligen inte kommit hem. Snökaos i England har drabbat mig förut, men då var det ingen snö och då blev vi bara försenade fyra timmar. Idag hade det inte ens varit lönt att ta sig ut till flygplatsen.
Det gäller att ha tajming, som jag brukar säga.
Ryssland är världens sämsta land
Det hann knappt gå mer än en vecka - nu har det hänt igen. King Kolo har återigen vaknat skrikande på grund av en mardröm. Vad fan är det frågan om?
Den här gången befann jag mig på någon form av grupp(bostad)resa (hmm, jag har ju inte gjort någon gruppresa på jävligt länge - märkligt) och av någon anledning befann vi oss i Ryssland. En huligan jag är bekant med deltog och gick omkring och visade sin stora kniv för alla, och sa att man var tvungen att ha en sådan för att överleva i Ryssland. Då lånade jag den.
Sedan skulle vi gå in i ett hus och jag gick sist - antagligen för att likt en dagisfröken se till att vi inte tappade bort någon, i och med att jag är en oerhört ansvarstagande människa. Just när jag skulle till att stänga dörren dök en man i grön jacka upp på farstukvisten och riktade en pistol mot mig och tryckte av. Jag minns ingen smärta, men jag kastade kniven mot honom drog igen dörren och föll skrikande till golvet.
Sedan vaknade jag upp med 400 i puls, kallsvettig som en hundnos. Det gick ju knappt att somna om efter det. Analys på det? Jag har ingen aning i alla fall.
Idag ska jag försöka köpa en ny mobiltelefon, för min gamla har börjat drabbas av ålderskrämpor. Det kan bli kul. Alltid härligt att uppdatera maskinparken.
Den här gången befann jag mig på någon form av grupp(bostad)resa (hmm, jag har ju inte gjort någon gruppresa på jävligt länge - märkligt) och av någon anledning befann vi oss i Ryssland. En huligan jag är bekant med deltog och gick omkring och visade sin stora kniv för alla, och sa att man var tvungen att ha en sådan för att överleva i Ryssland. Då lånade jag den.
Sedan skulle vi gå in i ett hus och jag gick sist - antagligen för att likt en dagisfröken se till att vi inte tappade bort någon, i och med att jag är en oerhört ansvarstagande människa. Just när jag skulle till att stänga dörren dök en man i grön jacka upp på farstukvisten och riktade en pistol mot mig och tryckte av. Jag minns ingen smärta, men jag kastade kniven mot honom drog igen dörren och föll skrikande till golvet.
Sedan vaknade jag upp med 400 i puls, kallsvettig som en hundnos. Det gick ju knappt att somna om efter det. Analys på det? Jag har ingen aning i alla fall.
Idag ska jag försöka köpa en ny mobiltelefon, för min gamla har börjat drabbas av ålderskrämpor. Det kan bli kul. Alltid härligt att uppdatera maskinparken.
söndag 1 februari 2009
Grattis Sverige, jag är tillbaka
Till att börja med tänkte jag konstatera att det är toppöverskattat att vara bakis.
Det har varit en riktigt lyckad resa och jag har haft väldigt kul. Allting har fungerat utan problematik och jag har inte blivit av med varken datan eller mobiltelefonen. Fast det var smått onödigt att ha med datan eftersom att hotellets nätverk inte fungerade. Samtidigt är det en trygghet att ha med den - någon att gosa med på kvällen och så där. När Lander inte dyker upp i sängen alltså.
Igår vaknade jag ganska tidigt och var ganska bakis efter fredagskvällens efterfest med Lander, Kaj, Peppe och ett gäng till. Åkte ut till Twelve Pins med Fred the Head, Smögen och Emil för några inledande prematchpints. Därefter var det klassiska Gunners Bar som gällde innan vi såg någon typ av skräpmatch på Emiraten. Det blev det ytterst osexiga resultatet 0-0, ett resultat jag hatar mer än vampyrmardrömmar, Sp*rs och ILU.
Efter matchen blev det spårning på Gunners Bar innan vi tog tuben ut till Covent Garden och mötte upp mina goda språkresevänner Josefin och Becks som gjorde London. Satt och surrade med dem i ett tag innan vi följde med på en hemmafest någonstans i London. Det är den mest precisa informationen jag kan lämna angående var den här tillställningen hölls. Men det var säkert en trevlig fest, och det var väldigt trevligt att träffa språkresetjejerna.
Jag och Smögen vek ner oss och tog en svarttaxi till hotellet för att runda av kvällen. Jag kan villigt erkänna att det börjar bli suddigt här.
I morse var jag i usel form och den här tubresan ut till Heathrow vill jag aldrig mer uppleva. Därute var det bara att sega runt i några timmar innan kärran mot Sverige kom upp i luften. Det var en behaglig flygtur för en gångs skull, så jag fick ingen dödsångest.
Det var grymt skönt att komma hem till lägenheten efter en alldeles för lång hemresa. Jag hatar sega hemresor nästan lika mycket som 0-0-resultat.
I morgon är jag ledig från skolan. Jävlar så skönt. Alltid vackert att få lite semester efter semestern. Nu ska jag ringa ett viktigt samtal.
Det har varit en riktigt lyckad resa och jag har haft väldigt kul. Allting har fungerat utan problematik och jag har inte blivit av med varken datan eller mobiltelefonen. Fast det var smått onödigt att ha med datan eftersom att hotellets nätverk inte fungerade. Samtidigt är det en trygghet att ha med den - någon att gosa med på kvällen och så där. När Lander inte dyker upp i sängen alltså.
Igår vaknade jag ganska tidigt och var ganska bakis efter fredagskvällens efterfest med Lander, Kaj, Peppe och ett gäng till. Åkte ut till Twelve Pins med Fred the Head, Smögen och Emil för några inledande prematchpints. Därefter var det klassiska Gunners Bar som gällde innan vi såg någon typ av skräpmatch på Emiraten. Det blev det ytterst osexiga resultatet 0-0, ett resultat jag hatar mer än vampyrmardrömmar, Sp*rs och ILU.
Efter matchen blev det spårning på Gunners Bar innan vi tog tuben ut till Covent Garden och mötte upp mina goda språkresevänner Josefin och Becks som gjorde London. Satt och surrade med dem i ett tag innan vi följde med på en hemmafest någonstans i London. Det är den mest precisa informationen jag kan lämna angående var den här tillställningen hölls. Men det var säkert en trevlig fest, och det var väldigt trevligt att träffa språkresetjejerna.
Jag och Smögen vek ner oss och tog en svarttaxi till hotellet för att runda av kvällen. Jag kan villigt erkänna att det börjar bli suddigt här.
I morse var jag i usel form och den här tubresan ut till Heathrow vill jag aldrig mer uppleva. Därute var det bara att sega runt i några timmar innan kärran mot Sverige kom upp i luften. Det var en behaglig flygtur för en gångs skull, så jag fick ingen dödsångest.
Det var grymt skönt att komma hem till lägenheten efter en alldeles för lång hemresa. Jag hatar sega hemresor nästan lika mycket som 0-0-resultat.
I morgon är jag ledig från skolan. Jävlar så skönt. Alltid vackert att få lite semester efter semestern. Nu ska jag ringa ett viktigt samtal.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
