Jag var på seminarium för VFU:n på ILU (SSFSF) igår och det var nästan löjligt att se alla de så typiska karaktärerna på lärarprogrammat. Alla var där!
Det började med Den Kaxige Killen, han som vet precis hur saker och ting fungerar och ser sig själv som Guds gåva till lärarutbildningen. Han håller gärna längre monologer där han hyllar sina egna insatser på fältet. I själva verket är han dock bara en klåpare, och inte ens det faktum att han har laptopen med sig till seminariet kan ändra på detta.
Sedan har vi Den Tysta Men Korkade Dagisfröken. Hon sitter gärna och håller käften exakt hela tiden, och man tror att det bara beror på lathet eller kanske blygsel. Men när hon blir tilldelad en fråga och tvingas svara på denna framgår det tydligt att hon bara är väldigt, väldigt blåst.
På plats var också Idrottslärargrabbarna. Dessa är lärarlinjens svar på hockeygrabbar. Sådana vars attityd kan sammanfattas vara rå men hjärtlig. De kan ofta ses i grupp på ILU (SSFSF) där de går omkring och skojbråkar och knuffas sinsemellan på ett oerhört grabbigt sätt.
Jag kunde också räkna in Den Medelålders Omsadlerskan. Hon som livskrisar och får för sig att börja plugga och som gärna använder sina barn som exempel varje gång - och det är ofta - hon säger något i klassrummet. Vet att hon alltid har rätt, hur fel hon än har.
Kufen var också på plats. Han som gärna, iklädd skjorta och slips, berättar om hur mycket han brinner för att arbeta som lärare. Att läraryrket är hans kall i livet. En sån där person som det nästan är obehagligt att prata med på grund av vederbörandes bristande social skills.
Sedan har vi så klart De Vanliga. Normala, hyfsat begåvade människor som har bra saker att säga, men som inte gärna gör det i helklass. Vi som är lagom och kan bete oss i sociala sammanhang utan att sticka ut alltför mycket.
Seminariet var också ett väldigt typiskt sådant. Gruppdiskussioner blandades med ytterligare gruppdiskussioner som sedan redovisades i helklass ("Vi sa ungefär samma saker som den förra gruppen") och avslutades med ett gäng oroliga och dumma frågor från tjejer med kontrollbehov. När det hade ställts frågor i fem minuter om hur vi skulle få tillbaka vår portfolio kollade jag på Björn och bägge två brast ut i skratt, lite för högt. Då insåg till och med läraren det orimliga i vad som pågick.
Tur/röta att det inte är så många seminarier kvar nu. En termin till hade jag aldrig överlevt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vansinnigt roligt inlägg du fick till, vilket kanske beror på att vi också pluggat till lärare en gång i tiden... du satte fingret på alla de vi pluggat med också!
Haha, varför fick inte jag veta att den här bloggen fanns? Eller...vem är du egentligen? Jag antar att du är Axel, för jag tror inte Love skulle länka till Arsenals sida, det vore lite skamligt gjort.
Angående inlägget får man osido faktumet att det är riktigt roligt att fler tänker som jag när det gäller stereotyper och att likadana finns inom nästan alla delar av samhället (varav namnet kanske...) intrycket att du inte tillhör någon stereotyp själv. Svårt att vara självkritisk såklart, men vad hade "killen som är du" kallats av andra egentligen?
Den smådryga innan de lära känna mig, sen den roliga. Och det är rent objektivt sett.
Fegisen vågar inte uppge sitt namn på din blogg heller alltså.
Skicka en kommentar