SJ är ILU är SJ

Först och främst: Jag älskar inte SJ.

Fast det kan det knappast finnas någon som gör. Statens Järnvägar måste vara det minst uppskattade företaget i Sverige, med tanke på hur ofta de fuckar upp sin verksamhet. Gårdagens resa från Uppsala till Linköping var ännu ett exempel på denna uppfuckartendens.

De lyckades köra sträckan Stockholm-Linköping med 50 minuters försening. Det kan tyckas vara en ganska löjlig tidsperiod, men sitter man bredvid Sune Mangs okände tvilling som snarkar från Flemingsberg och neråt är 50 minuter längre än ett fyratimmars ILU-seminarium. Sämsta resan sedan Linköping-Uppsala 2007 då de råkade döda en mopedist med tåget och blev stående i tre timmar.

Men när jag började bli riktigt irriterad, i samband med att tåget stannade för möte femte gången mellan Vagnhärad och Nyköping, kom jag ihåg den gyllene regeln: Bli inte upprörd på sådant du inte kan påverka. Så det var bara att glömma SJ, Sune och alla tågmöten och istället fokusera på musiklyssning.

Till slut kom jag dock fram och när Sara tog emot med hemlagad pizza och vin var allting bra igen. Alltid härligt att hänga i Kannan.

I kväll ska jag gå förbi Elin och träffa lite högstadiekompisar - tänk att det har gått tio år sedan vi slutade nian - och sedan ska jag och Sara äta kyckling OCH bacon. Snacka om det bästa av två världar.

Nu måste jag sluta för Sara tvingade mig just äta en sked mosad banan. Antar att hon vill ha uppmärksamhet.