Recension: Säkert!

När: 4/12 2010
Var: Kägelbanan, Stockholm
Bäst: Kör-Lovisa
Sämst: Publiken
Fråga: Vet du att Säkert spelar på Katalin i februari?

Betyg:

Jag var minst sagt peppad, som Sara (!) per SMS misstänkte, just före spelningen. Jag tog halvtid från Arsenal Swedens julfest, där firandet efter Samir Nasris show just hade tagit fart, för att tillsammans med Esh återigen se favoriten Annika Norlin. Den här gången under favoritaliaset Säkert!

Jag och Esh tyckte det var rimligt att gå på drinkarna innan spelningen, varför jag kanske var lite för svajig än vad som är ultimat på en spelning men va fan. En gin och tonic måste man väl få unna sig på en lördag. Och en rom och cola. Och 19 öl tidigare under dagen.

Annika gjorde entré i någon form av alvkappa med huva och säkert lövspänne från Lothlorien också, och ett tag undrade jag om jag hade gått fel och hamnat framför Anna Ternheim istället. Men så började bandet spela och då insåg jag att jag var rätt. Det var Säkert! trots allt.

Tonvikten låg till en början på den nya skivan, men hon spelade i princip allt hon har spelat in. Av någon anledning gillar jag hennes duetter mest, jag älskar Isarna där Kör-Lovisa gör ett sprött inhopp, och de gamla Det kommer bara leda till nåt ont och extranumret Sanningsdan. De två sistnämnda sjöngs i original av Markus Krunegård och Martin från Vapnet, men nu fick vi nöja oss med bandmedlemmar. Andra höjdpunkter var Får jag och Jag blev som kvar.

Jag tycker att Annika och bandet gjorde en bra spelning, men det blev aldrig riktigt magiskt. Främsta anledningen var den ängsliga Stockholmspubliken som aldrig villa komma loss, och då fick aldrig bandet den där sista energikicken som krävs. Betyget blir dock en fyra, mycket tack vare att det är Annika och jag ger inte henne mindre än fyror av princip.

Till sist vill jag bara rikta en fråga till Esh (sluta läs om du inte gillar internskämt): Visste du att Säkert! spelar på Katalin i februari?

Du är inte glömd

In memorian

Oskar 1982-2009

What we do at ILU echoes in eternity

Idag var det ingen vanlig dag. Dels hade jag ovanligt nog sovmorgon, dels skulle hela skolan till Fyrishov. Så jag jag gick upp framåt halv nio, tittade ut genom fönstret, såg att det hellhällregnade, funderade på att sjuka mig, men beslöt att bita ihop. Det är bara november en gång om året, och nu har halva den gången redan passerat.

När jag hade cyklat till simhallen i det snöblandade regnet (snöblandat är mitt minst bra regn) mötte mina elever upp mig med ett citat jag kände igen alltför väl:
- Och om ni inte passar er, får ni väl börja bo ihop!

De flesta av läsarna till den här bloggen vet genast ur vilken kultrulle den repliken kommer. Just det, Fäst på fest. På något vänster har de alltså lyckats hitta min gamla film från första terminen på lärarprogrammet, och sedan spridit den på det sociala nätverket Facebook. Hur fan hittade de filmen? Visserligen ligger den på YouTube, men deras Google-skills är utom denna värld. Jag måste gå till botten med detta.

Det var kul på Fyrishov, men jag ångrar att jag skulle visa mig på styva linan och hoppa från tian för det där nedslaget var inte snällt mot mina öron. Jag har fortfarande lock för vänsterörat. Dessutom är jag sådär trött som man bara kan vara efter att ha vandrat i klorångor i några timmar, så det var väl inte mitt mest produktiva arbetslagsmöte i eftermiddags. Fast inte mitt minst produktiva heller, så det får jag väl vara nöjd med.

Nu ska jag sova lite framför Boardwalk Empire som måndagstraditionen bjuder.

Två helger och inget däremellan

Jag vill inte att ni ska börja veckan med att bli besviken, så jag sitter uppe ett tag till så här på söndagskvällen. Jag har just paketerat ett 60-tal försändelser med fotbollsbiljetter, och blev så uppe i varv av det arbetet att jag blev tvungen att slappna av med ett blogginlägg och en flaska överbliven Stella som jag rotade fram i det löjligt fulla kylskåpet (storhandling, check). Dessutom är det ett väldigt intressant program om rymdfärjor och dess vingisolering på fyran, så ni förstår ju själva att det inte är aktuellt med nattning än på ett tag.

Vad har helgen haft att bjuda på då? En hel del faktiskt. I fredags tyckte jag helt seriöst att det skulle vara gott med tacos, och reflekterade inte alls över det fantastiskt svennebananiga i det matvalet. Sara gick dock i taket och blev mycket tveksam. Hon godkände det bara om vi åt det ironiskt, och eftersom att vi redan hade en bib hemma fanns ju alla förutsättningar för en riktigt svennig fredag. Hon fick dock göra the handling of shame när detaljerna skulle inhandlas, så the joke was kind of on her. Ingen på på ICA visste ju att det var ironisk tacokväll.

I lördags gick dagen åt till att göra en massa husbehov såsom städning och ha ilsken envägskommunikation med IKEA-möbler som var felborrade (fast som visade sig vara rättborrade när man gjorde rätt) samt lite Premier League på tv. På kvällen kom mamma och pappa samt Hannes och vi tog en drink innan vi gick ned till Trattoria Commedia för en mycket god middag. En trevlig kväll, och Hannes skötte sig på alla plan. Sara också.

Idag har jag ägnat mig åt att fika hemma hos Hannes samt haft ståplats framför tv:n när det blev alltför nervöst i matchen mellan Everton och Arsenal. Nervositeten var dock helt obefogad i och med att Arsenal vann. Det var gott.

Det var en bra helg tycker jag. Något svennig, men bra.

Jag vill också göra en snabb recap över förra helgen, som var minst lika händelserik som denna fast mindre svennig. Jag hade FF på fredagen, så då tog jag det bara lugnt och njöt av egentiden. På lördagen gick jag och Esh på Stadsteatern och kulturbögade då vi tittade på Anna Karenina. Den var bra, och jag tänkte som vanligt att "jag borde gå på teater oftare". Men man möter ett sådant motstånd när man vill det, tyvärr.

Efter pjäsen tog jag tåget till Stockholm där Josefin och Colin hade fest för att han har flyttat till Sverige och där träffade jag en hel del vänner från Uppsalatiden, vilket var mycket kul. Festen pågick intill småtimmarna och sedan somnade jag i en klassisk viksäng. Good fun.

Därefter var jag kristusbakis, i tre dagar alltså, så resten av veckan tycker jag att vi lämnar därhän.

Nu ser jag fram emot en tredagarsvecka, sen drar jag till Storbritannien. Kul!

Om jag inte hade haft koll på Twitter...

...hade jag inte vetat att Wojciech Szczesny, Arsenals tredjemålvakt, tycker att Jackass 3D är "hilarious". Vad hade jag gjort utan den informationen? #måsteskaffamigettliv

I could drill that

Drar mig till minnes att jag utlovade ett inlägg om min slagborrsmania i söndags, men det har av olika anledningar, främst glömska, fallit i glömska. Men ni känner ju mig - jag är inte den som sviker ett löfte i första taget. Så nu ska jag berätta om dagen då jag slutligen blev vuxen, och inte bara SJ-vuxen.

Jag hade länge gått och funderat i banorna om att skaffa slagborr. Alla vet att det är ett stort beslut och att livet aldrig blir detsamma efter att slagborren finns i livet. Visst hade jag gjort halvhjärtade försök tidigare, men nu var det dags att ta steget. Jag fastnade för en (den billigaste) på Clas Ohlsson och direkt när jag hade betalat förstod jag den där känslan som alla hade pratat om. Plötsligt var inte jag själv den viktigaste i livet längre - nu fanns ju slagborren, eller Slagge som jag kände att hans namn var direkt när jag såg honom.

Och ja, det är så klart en kille. Ingen har väl någonsin hört talas om en kvinnlig slagborr?

När Slagge hade legat och mognat några veckor var det dags att se honom i aktion. Jag började försiktigt med en av väggarna i vardagsrummet där det skulle upp en tavla på en skruv, och då lärde jag mig att man ska hålla borren rakt.

Sen skulle jag ha upp gardiner i sovrummet. Då lärde jag mig att man behöver kyla ned borren emellanåt, samt att det är bra att använda öronproppar i brist på hörselkåpor. Jag lärde mig också att man inte ska tappa gardinen som man ska sätta upp så att den går sönder, men det är en helt annan historia.

Därefter borrade jag upp en gardin till och lärde mig att det är svårt att borra med vänsterhandsfattning och att det är bra att ha en stabil stol så att man inte trillar ned och skrapar upp smalbenet. Jävla Burger King-stol. Sen satte jag upp en tavla till och då var jag fullärd. Att spegeln trillade ner natten efteråt hade ingenting med mitt borrande att göra, för den satte jag upp med en tavelhängare. Jag ska borra upp den i morgon tror jag.

Jag kände mig oerhört nöjd med mig själv, dels över att jag har blivit med slagborr men också att jag lyckades använda den utan att förstöra vare sig mig själv eller helt förstöra väggarna. Men så har jag också tjockt av hantverkarblod i släkten, så det vore ju fan om jag inte skulle klara av att borra lite.

Det är nu ni berömmer mig.

Men därute är det höst

Detta är årstiden när vi alla reflekterar över och ständigt återkommer till diskussionen om hur märkligt det var att Wyclef Jean sjunger "I'll be gone 'til November" istället för "I'll be gone IN november" - han borde rimligtvis inte komma tillbaka lagom till november, det är ju då han borde dra. Det är ungefär som att man diskuterar att det är oerhört mörkt oerhört tidigt och att november går långsamt, men att december går snabbt. Alla de gamla höstklyschorna gör comeback, en efter en.

Detta är också årstiden då jag brukar unna mig en vit månad, men eftersom att jag ska till London om två veckor förstår ni ju själva hur orimligt det är att ta den i november i år. Hur ska jag ha nerver nog för att se Arsenal-Spurs utan 300 pints of Stella i blodomloppet? Det går inte, så årets vita månad är inställd på grund av tidsbrist och att jag har kommit på bättre tankar.

Nu är det dessutom den veckan på året alla lärare börjar prata om en vecka in på höstterminen: vecka 44 - höstlovet. Jag får visserligen bara två dagar ledigt, men å andra sidan är det som semester på skolan när eleverna inte är på plats så jag har ändå blivit utvilad. Nu har jag precis rättat klart mina sista kvarhängade texter, så alldeles strax ska jag ta den första av vad som kan bli rekordmånga Stellor den här månaden.

Öl på en onsdag. Tema: Höst -06 indeed.

Och apropå Wyclef Jean. Är det inte väldigt roligt att Luks hotmailadress är typ Wyclefjohan? Nästan i klass med Sandra Freshs Tafsarn84, som hon faktiskt använde så sent som 2005-06.

Nu också känd från webb-tv

Vi visste alla att det bara var en tidsfråga tills genombrottet i webb-tv-branschen kom. Se min redan legendariska insats vid ca 0:40.

Här hittar ni klippet från UNT.se.

Ställer tillbaka klockan

Jag skulle visserligen ha gjort det i natt, men nu tar jag tag i det och ställer tillbaka klockan...

...till 2006. Det var en rolig höst det! ÖG-fika, Orvars, ÖG-utgång, V-dala, GH-frukost på lördagar, Premier League i korriodorsrummet, spelningar på Katalin. Visst minns du?

Den här veckan ska jag nog köra tema: Höst 06.

En vecka på intensiven

Sitter för nästan gången den här veckan och gör ingenting, vilket känns absolut skönt. Veckan har varit helt späckad. Jobb varje dag, men det går ju utan sägande, och sedan diverse kvällsaktiviteter. Här är ett axplock, i listform eftersom att alla gillar ju...Du fattar.

• Måndag: Åkte till Ikea och köpte en säng, så att jag slipper slåss med Sara om 105 centimeters utrymme om natten. Åt köttbullar.
• Tisdag: Byggde ihop sängen Engan och svor över Ingvar Kamprads jävla oförmåga att förborra rätt. Fyra timmar senare var sängen inte klar för det saknades en fucking mittbalk. Det var mycket tröttsamt och irriterande att inte få prova den nya sängen efter att ha bråkat med den så länge.
• Onsdag: Åkte till Ikea och köpte en mittbalk, samt en grillad med bröd. Byggde klart sängen så nu har vi 90 centimeter var, samt varsitt avlastningsbord (som nattygsbord heter numera). Därefter kollade jag på Newcastle-Arsenal (0-4).
• Torsdag: Såg I rymden finns inga känslor med mina elever. Jag var lite orolig att de skulle vara stökiga, men de skötte sig nästan hur bra som helst och filmen var klart sevärd. Kom hem och hade styrelsemöte per telefon.
• Fredag: Rundade av veckan med att fika med eleverna och kunde konstatera att sockerhöga trettonåringar kan vara oerhört livliga. Efter jobbet gick jag och Ola till Gillet och tog ett par öl med lärarna från Heby, där Ola också jobbade tidigare. Det var kul att återse det folket. På kvällen kom Saras föräldrar och vi gick till Il Forno och åt en god middag.
• Lördag: Lugn start på dagen med Melodikrysset och några tv-serier. Sen kom Hedemora på besök och vi kollade på Arsenals sena seger mot West Ham (jag var aldrig orolig) och hade lite social samvaro med inslag av dryckjom och god mat.
• Söndag: Lugn start med en full english och därefter blev jag handymännens handyman. Men det var en så stark upplevelse att det får bli ett eget inlägg i morgon. En försmak får du dock redan nu: Slagborrsmania. Det inlägget vill du inte missa.

Jag hoppas att nästa vecka blir något lugnare, och det har den alla förutsättningar för att bli. Eleverna har lov och jag jobbar bara måndag till onsdag. Vilket är ganska brödigt ändå som min lillebror brukar säga.

Recension: Moneybrother

När: 21/10 2010
Var: Katalin, Uppsala
Bäst: Fulla för kärlekens skull
Sämst: Ljuddebaclet på slutet
Fråga: Vad gjorde AIK:s assisterande tränare Björn Wesström där?

Betyg:

Tillsammans med trevliga kollegorna Carro och Magnus fick jag till sist chansen att gå på spelning på Katalin igen. Det var alldeles för länge sedan jag såg någonting i denna världens bästa konsertlokal - jag minns inte ens när det var sist. Vilket naturligtvis är bedrövligt.

Detta var tredje gången jag såg Moneybrother på Katalin, och de två tidigare spelningarna hade varit mycket goda upplevelser så förväntningarna var högt ställda även denna gång. Jag räknade dock med en ganska lågmäld session eftersom att han denna gång skulle köra solo. Jag vet dock inte hur jag tänkte där eftersom att han inte har särskilt många lågmälda låtar på sin repertoar. För lågmält blev det icke.

Anders klev självsäkert in på scenen några minuter efter utsatt tid och inledde med en låt från senaste skivan (som jag har dålig koll på) och det blev ganska rivigt direkt tack vara någon form av samplingsgrej som han skapade en enklare rytmsektion med. För min del kom spelningen igång när han efter en längre introduktion, som kändes inrepeterad men funkade i sammanhanget, spelade Nobody's lonely tonight.

Han fick igång publiken så bra det nu går på en torsdag ganska omgående och mellansnacket var genomtänkt och roligt. Visst är han ingen Howlin' Pelle, men stundtals framstod han här som den födde estradören.

Efter den inledande timmen, där höjdpunkten var Håkan-covern Brännö Serenad, tog han en kort whiskeypaus - rockstjärnemässigt nog - i fem minuter innan han återkom med nya krafter och drev fram till spelningens klimax. Ännu en svensk cover, som för mig var ganska oväntad: Eldkvarns episka Fulla för kärlekens skull. Pengabrorsan verkade då ha slängt sina stämband åt helvete och ersatt dem med ett rivjärn, och i det läget var det alldeles lysande. När han sedan följde upp denna med Blow him back into my arms var det bara att göra en Tyskland 1945 och kapitulera.

Tyvärr blev avslutningen något av ett antiklimax när ljudet kapsejsade, men efter lite roddande fick de ordning på det och han kunde runda av kvällen med Reconsider me.

Jag gick därifrån i kylan och kände mig mycket nöjd. Jag gillade att han spelade så mycket svensk material, och jag ser fram emot den dagen Moneybrother släpper en svenskspråkig skiva med hyllningar till sina samtida kollegor.

Get the fire brigade!

*Inlägget börjar skrivas kl 19/10 kl 16.30 på tåget mot Stockholm*

Var tvungen att återhämta mig från Saras karaktärsmord av mig på hennes blogg i några dagar, och har gått och filat på ett gruvligt mothugg där tanken var att dissekera hennes oförmåga som shoppingassistent. Men jag tror att jag hoppar över det, och nöjer mig med att konstatera att om hon inte vill falla in i stereotypa könsroller så är hon mer än välkommen att borra upp hål för gardinstänger nu när jag har köpt en slagborr. Jag ska ändå inte vara i närheten av verktyg.

Annars var helgen relativt städad, bortsett från att jag råkade dricka en whiskey för mycket i fredags natt. Det fick följden av att jag fungerade halvdant i lördags.

Tanken var att jag skulle träffa Björn, men han ångrade sig uppenbarligen och dök aldrig upp. Det var tråkigt. Istället hängde jag med Sara och hennes kompisar Max och Gustav samt Max tjej Sara (ärligt talat, heter alla tjejer Sara?). Det var roligt. Mitt beprövade partytrick med skämsmusik gick hem igen.

I söndags åt samma gäng brunch på GH innan jag ville konsumera i BNP:s namn och köpte en jacka, en potatispress, en slagborr och rakblad. Sen blev jag studentfattig igen. Det blev lite fotboll på tv:n också.

Igår var det måndag och idag blev det tisdag, min nya favoritdag. Förmiddagen var hur lugn som helst och det konstaterade jag på lunchen också.
- Idag har det varit hur lugnt som helst.

Två minuter senare gick brandlarmet. Tre minuter senare fick jag beskedet att en av mina elever var orsaken.
- Hurra! Extraarbete! tänkte jag ironiskt och fick mycket riktigt en hel del extraarbete som inte alls behövdes i och med att jag skulle på ett möte med supporterklubben.

*Tåget anländer till Stockholm och det blir ett uppehåll på cirka sju timmar*

*Nu är kl 00.21 och vi är tillbaka i Uppsala, och evenbtuella stavfel beror på algagolen*

Det löste sig med brandlarmet, tror jag. Om nu nån brydde sig. Kanske löste sig. Vi har inte löst det riktigt ännu. Men allt löser sig till slut.

Sen var det möte för supporterklubben. Det var ett bra möte, men det blev jobbigt vid ett tillfälle när en av oss drabbades av en kollaps. Det var otäckt och jag hoppas att det gick bra för honom. Jag får kolla av i morgon.

Efter matchen tog jag tåget hem, och där träffade jag Björn, av alla människor, och sen tog jag taxi hela vägen hem.

Nu bör jag sova. Jag har köpt tuggummi till i morgon. Hade kanske behövt clear-eyes...

Dags för fredagsrus

Så gick en vecka till, snabbare än vad jag hade trott när jag cyklade till jobbet i måndags. Men det är ju så att tiden går fort när man inte har tråkigt.

Tänkte ta en lista, i och med att alla gillar listor. Nya saker jag har gjort den här veckan:

• Använt en insexsnyckel.
• Sjungit Tokio Hotel i klassrummet
• Varit hos Hannes
• Haft medarbetarsamtal
• Köpt äppelbröd
• Använt hasselnötter i mat
• Förklarat vad börsen är för klassen
• Misslyckats med att förklara vad börsen är för klassen

En produktiv vecka med andra ord. Nästa vecka är planen att misslyckas med att förklara vad ränta är. Jävla elever att ställa svåra frågor till en oförberedd lärare på en fredagmorgon.

Något annat nytt sitter på min näsa. Jag har investerat i en remake av mitt fejs, eller snarare mitt ansiktes attribut. Nya glasögon, så här nästan exakt ett år efter att jag blev glasögonorm. This is what my face looks like now:


Jag känner mig som fabror Per-Eric 1974. Och det är något positivt.

En kvarts dag i kvarten

Igår fick jag äntligen komma hem till Hannes nya (nåja, två månader sedan inflytt) lägenhet för att inkassera min födelsedagspresent i form av en trerätters samt för att se om han hade packat upp sina flyttkartonger ännu.

Lägenheten var, hur ska jag uttrycka det, inte direkt inredd av Fab 5, utan andades mer ung man. Som den sig bör. Jag fick lite vibbar från min egen inredning på Stockrosgatan där jag bodde inneboende i en villa under ett drygt år - mer pragmatiskt än mysigt är nog det sammanfattande intrycket. Det enda som bör åtgärdas omedelbart är soffans placering i vardagsrummet, då de av någon anledning har valt att ställa den så att tio kvadratmeter av vardagsrummet inte går att använda. Det finns säkert en logisk förklaring, men jag ser inte det logiska i att inte utnyttja rymden i rummet.

Det roligaste var dock att det satt en liten kille i en skrubb när jag och Sara hade kommit till lägenheten. Han bodde där sa han, och Hannes bekräftade att det var så. Så oerhört studentikost att bo sin första termin i en garderob. Spontant känner jag att jag inte saknar just den delen av studentlivet.

Hannes bjöd på en god förrätt och sedan fick vi potatisgratäng och stekt gris i fetaostsås. Till efterrätt blev det ost och kex, innan jag kände att jag behövde bidra med lite chips och nötter samt folköl 3,5. Det var ju ändå landskamp på tv.

Till sist fick vi nog och lämnade studentkollektivet till förmån för en lång höstkall promenad hem till det något mer ombonade boendet på Studentvägen.

Och ja. Hannes har tre flyttkartonger kvar att packa upp.

Tisdag - inte längre sämst

Det har blivit ett paradigmskifte i min syn på veckodagarna. Tidigare har jag alltid rankat tisdag som veckans svarta får, men nu har jag genomfört en rockad på Dåliga-dagar-listan. Numera är måndagen helt klart sämst.

Mina anledningar är två.

Nummer ett: Eleverna beter sig som om det vore fullmåne på ett varulvskonvent. (Eller i Stockholms t-bana, i vilken folk beter sig extra märkligt när det är fullmåne. Källa på det: En suspekt kursare i svenska 1 - högst trolig alltså.) De har totalt glömt all struktur och far bara omkring och gör allt de inte ska och retar varandra och hamnar i konflikter, samt häller ut alla de små vita pappersrondellerna från hålslagets mage över hela klassrummet. Själv försöker jag bedriva någon form av undervisning, men det ger de flesta blanka fan i. Men så kommer tisdagen och allt är som vanligt igen, med bra struktur och relativ lugn och ro.

Nummer två: Jag har glömt vad nummer två var, men jag orkar inte scrolla upp och ändra det där om att jag hade två argument. Det var något om det klassiska i att ogilla måndagar. Du hajar.

Men vi tar väl listan i sin helhet, för alla gillar ju listor.

Dåliga-dagar-listan
1. Måndag - Den klyschigt tunga starten på veckan, när man helst vill ha helg bara en dag till.
2. Tisdag - Då är veckan igång och man vet att det bara är att köra på. Kan lyftas av en bra Champions League-match.
3. Söndag - Visserligen ledig, men i regel präglad av ångest. Antingen beroende på lördagens aktiviteter, eller på den kommande arbetsveckan.
4. Onsdag - Början på slutet. Alla vet att onsdag eftermiddag är början på helgen.
5. Torsdag - Den officiella början på slutet. Det är inte socialt accepterat att hävda att onsdagen är början på helgen, så alla vet att torsdag eftermiddag är den officiella inledningen av helgen.
6. Lördag - Förmiddagen är bäst, men sen brukar det alltid bli uppbokat med diverse aktiviteter. Oftast roliga dock. Som Premier League till exempel.
7. Fredag - Att lämna jobbet på fredagseftermiddagen är som att få tillstånd att rymma från ett varulvskonvent vid fullmåne - oerhört lättnande.

Håller du med skribenten? Diskutera gärna på Facebook och Twitter.

40 högstadietjejer kunde ha fel

I ett mycket ambitiöst försök att vara professionell gick jag till min lokala bokhandel och inhandlade den mycket omtalade, ja rentav hajpade, vampyrkärleksromanen Twilight av Stephenie Meyer. Jag ville liksom bilda mig en egen uppfattning av den här bokserien som fyra av fem tjejer, inga killar så här långt, väljer att redovisa på mitt jobb.

Alla hävdar samma sak. Boken är sååå bra och så välskriven och man vill bara ha mer och mer. De flesta är också Team Edward när jag frågar dem om vem av varulven och vampyren den oändligt tråkiga huvudkaraktären Bella ska välja.

Nu har jag kämpat med den i nästan två veckor och i kväll tog det helt stopp. Boken är för tråkig, det går inte. Maken till platt huvudkaraktär har jag inte stött på sedan South Park-avsnittet "A million little fibers" - och det handlar om en handduk. Bella har inga intressen förutom att läsa någon trött klassiker emellanåt och hon vill helst inte umgås med någon alls. Ändå vill alla umgås med henne och vara ihop med henne. It doesn't make sense.

Jag antar att det som lockar tjejerna att läsa de här böckerna är det heteronormativa temat, i vilken vår sköna prinsessa till slut räddas av och får sin knight in shining armour. Men om deras bild av kärlek och förhållanden formas av detta är risken tyvärr stor för besvikelser i framtiden. Det ska jag nog inte påpeka när de redovisar emellertid.

Samtidigt är jag mycket väl medveten om att jag inte är i målgruppen för den här typen av historia, som en klok elev påpekade häromdagen. Böckerna är inte skrivna för svensklärare i 27-årsåldern - vi ska mer läsa Proust och Kafka och se svåra ut. Såna grejer.

Jag vill dock avsluta med att ansluta mig till Team Jacob. Han är långt mer charmig och jordnära än sprätten Edward.

När ni trodde att ni var av med mig

Nej, jag har inte lagt ner. Jag har bara prioriterat andra saker än min söta lilla dagbok på Internet, som Dennis en gång så nedsättande kallade detta högvattenmärke i cyberspace. Som att vara på lägerskola, jobba, skruva ihop Ikea-prylar och gå upp och ner för trapporna, bärande på hemskt mycket saker. Den som ändå hade en hiss, som jag brukar säga.

Veckan i Falun med eleverna var väldigt rolig, men naturligtvis också utmattande. Det var tur att vi fick en ledig dag förra måndagen, så att jag fick vila upp mig lite i alla fall.

Förra helgen ägnades åt att hjälpa Esh flytta till mina gamla hoods i Fålhagen samt att dricka post-flytt-öl i hans nya böjda soffa som han köpte av en homosexuell man. Men det är inget fel med det. En soffa kan se ut på många olika sätt.

I söndags var vi på Ikea och köpte dessutom en ny fin tv. Säljaren var oerhört mycket säljare och sålde järnet. Jag köpte allt, som vanligt i och med att jag aldrig kan säga nej till något. Tv:n är som en gudagåva och bilden är krispig som en solig höstdag.

Sen gick en vecka och så var det helg igen. Då var jag målvakt i internmatchen på Södras avslutningsdag. Det var ganska lätt, det är bara att sänka intelligensnivån två hack så kan vem som helst bli målvakt. Jag släppte bara in ett mål och det berodde på att en av mina mittbackar tacklade bort mig på en hörna. Oklart varför. Hur det gick i matchen? Vad tror du själv? Vi i unga förlorade naturligtvis.

På kvällen var det "bankett" på en halvsunkig kubansk restaurang till tonerna av två män som spelade synt och gitarr skithögt. Det ringer fortfarande i öronen så här två dagar senare.

Igår var först Love, Kerstin och Elis samt Hannes här och åt brunch och tårta och sen kom Saras föräldrar förbi med lite prylar som hon hade lämnat i Rappestad. Så mycket människor har jag inte haft över sedan Valborg 2007, så jag blev helt utmattad och gick och lade mig i någon timma.

Sen blev det måndag, och snart är det tisdag. Avslutar som jag började med ännu ett klassiskt Denniscitat: Tiden går så jävla fort.

Låg redan. Blev sparkad på.

Gårdagen var den sämsta fotbollsdagen sedan en septemberdag 2004. Eller, när jag tänker efter, var nog gårdagen värre än så. Den dagen för sex år sedan åkte Södra Upsala ner i division sju och Arsenal spelade 0-0 mot West Ham.

Igår underträffades alltså det. Södra Upsala gjorde en ny plattmatch mot det laget vi var tvungna att hålla bakom oss, och vår jumboplats i tabellen spikades därmed. Hej då division sex. Jag har därmed varit med om att åka ur division sex två gånger nu - fy fan så uselt.

Det var dessutom bortamatch så hemresan tog drygt en timme. Väl hemma i lägenheten slog jag på tv:n för att se andra halvlek i Arsenals match och möttes av skräcksiffrorna 0-2 till West Bromwich. I det läget funderade jag över varför jag ens hade klivit upp den dagen. Det kunde i alla fall inte bli värre tänkte jag.

Då gjorde West Bromwich 0-3.

Så vad annat kunde jag göra efter den skitdagen än att gå till Jajje och drink the pain away. Tur att han håller på Liverpool så han var lika bitter som jag. Trots vår gemensamma bitterhet blev det en trevlig kväll, där samtalet faktiskt rörde andra ämnen än fotboll då och då.

Idag har jag ägnat mig åt dagen efter kvällen före-aktiviteter såsom att sova, äta onyttigheter samt tittat på tv. Jag har också packat inför kommande veckas äventyr. Det blir lägerskola i Falun i fem dagar, så jag räknar med en mycket intensiv vecka då jag ska vara extraförälder åt 40 13-åringar. Men det kommer att bli kul.

Hallå igen

Hur är stan en sån här kväll i september när augusti regnat bort? Det var längesen, jag borde ringt, men att ringa nu känns lite fånigt och kort.

Har just avnjutit en bättre(?) middag bestående av veckans rester. Det blev en liten bit moussaka till förrätt och sedan tacogratäng a la Jos med några torra bitar söndagsstek. Till detta avnjöt jag en god tjeckisk öl som kallas Staropramen, som just har introducerats på Systembolaget enligt mina källor.

Jag har inte uppdaterat så bra här på grund av olika anledningar, främst för att jag inte kan blogga på jobbet och för att jag har fullt upp på kvällarna också. Men det blir nog bättre framåt hösten. Inte för att hösten inte har infallit ännu, det märkte jag åtminstone förra torsdagen då jag cyklade till jobbet i en höststorm världen inte har sett maken till sedan Katrina. Men med höst menar jag den höst som infaller i slutet av oktober då man börjar känna "fy jävla satan" varje gång man går ut på morgonen och halkar omkring på blöta löv på gångbanorna och glasögonen immar igen när man kommer in. Då blir det nog bättre. Även om det blir sämre. Men ni förstår vad jag menar. Eller inte.

Men vad har då hänt i livet sedan sist? Jag ska bjuda på några brottstycken ur romanen jag har kommit att döpa efter en av Sveriges bästa artister genom tiderna - "September".

*Jag har gjort debut som kyrkomusiker. Det var när Saras systerdotter Tuva döptes som jag kompade SaraD när hon sjöng Nocturne. Det var helt okej för prästen att jag deltog i ceremonin trots att jag både är en bastard och en ofrälse. Jag kan förstå kritiken som riktas mot svenska kyrkan när de tillåter sånt här. Detta är grogrunden för alla Helge Fossmos som finns i den svenska församlingsmyllan. Men jag spelade helt okej och Sara gjorde sitt jobb som fadder (det heter tydligen inte gudmor längre) med den äran.

*Jag har hållit i ett föräldramöte. Jag pratade bara två gånger om Arsenal.

*Jag har fått tre föräldrasamtal. Det är två fler än vad jag fick under hela förra hösten. Under dessa har jag inte nämnt Arsenal en enda gång.

*Jag har bokat in en Londonresa. Arsenal-Tottenham den 20 november. Så jävla gött att träffa min gamle vän London igen. Det är nästan ett år sedan.

*Jag har besökt h u v u d s t a d e n. Det var givetvis Arsenal Swedens fel, för det var packning av diverse attiraljer som stod på menyn. Åtta timmar senare var det dock över och man kunde gå på pintsen. Jag gick till och med på lokal senare på kvällen!

*Jag har autismlyssnat på Säkerts nya skiva. Annika Norlin är bäst i hela världen. Punkt.

Nu ska jag njuta av fredagskvällen här på solo kvist. Sara har glömt bort att hon har flyttat hit och åkt till Linköping igen, så jag får klara mig själv. Och det gör jag så bra. Jag har båda vin och chips till mitt förfogande, och en hel massa nedladdade avsnitt av fina komediserier att beta av så på mig går det ingen nöd.

Så nu vill jag önska dig lycka till. Nu är det skymning här i Uppsala, men jag ska inte ut och göra byn. Ring om du vill, och hälsa dom jag känner, håll blicken kvar i skyn. Du vet, det är så många, så många som vill ta en ner på jorden. Och vintern kan bli lång här ändå i den fjällhöga norden.

Därför dumpade Dennis Becks

I somras uppdagades plötsligt en mindre skandal i kompiskretsen. Från ingenstans hade Dennis gått och unfriendat Becks på Facebook. Jag och Josefin diskuterade detta i timmar när jag besökte henne i samband med Cohen-konserten för en månad sedan, men vi kunde inte förstå det. Varför detta plötsliga uppbrott?

Men nu har allting fått sin förklaring.

För fyra år sedan läste bland annat jag, Dennis, Josefin och Becks tredje terminen av engelska under lärarprogrammets läckande paraply. Eftersom att vi då tillbringade orimligt mycket tid tillsammans kunde jag och Dennis snabbt konstatera att Becks bara hade tre kompisar - jag, han och Josefin. Dennis hävdade dessutom hårdnackat att han bara var kompis med Becks för att hennes mamma betalade honom en icke angiven summa pengar i månaden.

Att Becks de facto hade fler kompisar än oss har vi luskat ut i efterhand, men då var vi säkra på att vi hade rätt. Jag hade ingen anledning att tvivla på Dennis vittnesmål heller, för han hade alltid lite extrapengar någonstans. Var skulle han ha fått dem ifrån om inte från Becks mamma?

Men vad var det då som hände som fick Dennis att sluta vara kompis med Becks? Jo, den simpla sanningen gick upp för henne ikväll. Efter en bättre sittning på Orvars, inklusive Robboburgaren och tre 19-kroners, vandrade vi hemåt genom de mest klassiska Uppsalastadsdelarna. Vi hade just passerat Ofvandahls - passande nog, för där har det fötts många snilleblixtar genom åren - då Becks kom på svaret. Mamma Becks hade givetvis slutat betala Dennis.

Resonemanget måste ha gått som så att då Becks numera har en heltidstjänst på mycket fashionabla Katedralskolan borde hon givetvis betala Dennis själv. Att modern inte har meddelat detta till sin dotter beror nog bara på en miss i kommunikationen.

Den enda fråga som återstår är - hur mycket måste Becks betala i månaden för att Dennis ska reunfrienda henne?

Segerfest på Vdala

Eftersom att Södra vann igår ville jag fira segern, och eftersom att jag spelade vänsterback skulle firandet ske på Nigel Winterburn-manér - med öl. Så när jag kom hem från matchen drog jag igång en desperat jakt efter dryckesbröder. Det är inte lika lätt att hitta den typen av syskon nuförtiden, nu när alla ha flyttat från Uppsala. Jag skickade till och med SMS till Kalle i Östersund med en uppmaning att komma hit, men han tyckte jag skulle ta flyget upp istället. Tyvärr hade sista SAS-kärran redan gått, så det gick inte.

Eller desperat jakt var det kanske inte, med tanke på att samtal nummer två gav napp. Hannes skulle givetvis ut, som ett led i hans faddring under nolleveckorna, så vi bestämde oss för att mötas på Vdala senare på kvällen.

Innan dess hade jag den bästa förfesten sedan den ginurspårning vi hade hemma hos Dennis innan en korridorsfest hos Esh. Jag satt framför tv:n och drack folköl 3,5 samt förtärde dillchips. Det var oerhört festligt.

Till sist gick jag ner till Vdala och kastade mig över deras drinkutbud. Det är ju så oerhört billigt på nation, så jag tyckte jag kunde unna mig det. När man är på Vdala är det dessutom obligatoriskt att dricka Dräparen, så det var bara att tala om för bartendern hur den ska tillagas och beställa.

Senare spelade nån snubbe som trodde att han var Broder Daniel fast sämre, så den spelningen dissade jag och Hannes fullständigt. När jag började prata baklänges - så som det alltid blir på Vdala - var det dags att gå hem och sova i 20 timmar. Men det var kul att gå på nation igen, även om det är konstigt att inte känna igen en enda person.

Nu ska jag börja ladda inför två dagar med utvecklingssamtal. Spännande!

Nej nu går jag till nation och letar upp Hannes

Hallå där...

...King Kolo, 26, som äntligen fick vara med och vinna en fotbollsmatch igen, när Södra Upsala besegrade Knutby med 1-0 på Valsätra IP på lördagseftermiddagen.


Hur känns det?
- Naej, det är klart det känns bra. Jag hade nästan glömt hur skönt det är att vinna. Men nu gäller det att ta en match i taget under resten av säsongen, så kanske vi kan hänga kvar.

Ja, Södras situation i tabellen är minst sagt prekär. Tror du att ni kan lämna jumboplatsen nu?
- Naej, det är klart att vi har chansen. Vi har mött topplagen, så nu återstår ett gäng krigarmatcher. Och bollen är ju rund, så visst kan vi hänga kvar.

Rapporter från de som var på plats talar om en riktig kämpaseger, och - jag citerar - "det var som att se Bolton från 2003, nedkokat till ett koncentrat så starkt att Arsene Wenger skulle få hjärtsnörp bara av att lukta på det". Vad är din kommentar till det?
- Naej, alla får ju tycka vad de vill. Vi tänker inte be om ursäkt för den här segern. I det här skedet av säsongen är det bara tre poäng som gäller, och vill man se något vackert får man gå på konstmuseum istället.

Varför blev ditt mål i andra halvlek bortdömt?
- Naej, det är jävligt oklart. Domaren sa att jag var offside, men hur fan kan man vara offside på en hörna?

Jag vet inte. Kan man det?
-Nej! Men även ett bortdömt mål är ett mål, som Pippo Inzaghi brukar säga.

Tre poäng är i hamn. Hur ska du fira det här?
- Naej, nu gäller det att njuta av den här segern i dag, men sedan börjar vi ladda för nästa match i morgon. Vi har ingenting att fira så länge vi ligger på nedflyttningsplats.

Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
- Naej, tre poäng är ju en klassiker. Men nu har vi ju fått tre pinnar hära, så jag får nog önska mig något annat. Öl kanske? Ja, öl är gott. Jag önskar mig öl.

Kan du inte lämna Johnny i fred?

Ännu en bra dag på jobbet. När kommer backlashen? I och för sig hade jag inte bara sjuorna idag, och då uppträdde ett gäng mer normalt ohängda elever som ett rövarband i korridorerna. Fett irriterande på ett sätt, men också lite skönt att inte bara ha lammungar omkring sig. Och det är fortfarande inte den värsta Heby-kategorin vi diskuterar här - det är en helt annan liga.

Det är skönt att åter stifta bekantskap med arbetsveckanpratet. Idag kom den klassiska diskussionen om de onda tisdagarna upp igen, och om hur onsdagens eftermiddag är kulmen inför nedförsbacken mot helgen. När det dessutom vankas afterwork i skolcafeterian på fredag - ja då är ju helgen i princip redan här på torsdagsmorgonen.

Och ni vet vad jag tycker - man ska ropa hej långt innan man ens har sett bäcken. Förväntningen utgör ju ändå 90 % av alla positiva känslor.

Det får mig att dra slutsatsen att det kanske är därför jag inte har varit riktigt lika laddad som vanligt för säsongens första Arsenalmatcher. Jag har inga som helst förväntningar på säsongen, så därför är det inte riktigt lika kul som det brukar vara. Vad är poängen med att delta om man ändå inte kommer att vinna liksom? Men det är samtidigt aldrig tråkigt med Arsenalmatch, så visst finns det en njutning i att säsongen har kommit igång. Dock är det inte som vanligt.

Till sist, sedan Love på nya jobbet har fått en kollega som i fotbollskretsar är känd som Det Evigt Gröna Trädet Den Evige Talangen, kan jag inte undgå att misstänka att min bror har något att göra med detta. Frågan är dock vad.

Likt tisdag dyker jag upp en gång i veckan

Får väl slänga in en liten uppdatering bland alla mina åtaganden och upptaganden. Måste ju i alla fall komma upp i fem inlägg i augusti.

Under. All. Jävla. Kritik.

Men så kan det vara ibland. Jag ska försöka skärpa mig, men jag lovar ingenting. Jag har ju ett jobb att sköta. Och en supporterklubb. Och en kondition. Och snart kommer jag sympatifölja 25 olika tv-serier när Sara har flyttat upp. Dessutom ska jag försöka göra mitt för att Södra ska hänga kvar i sexan.

So many commitments, so few timmar på dygnet.

Hur går det då på arbetet, nu när kidsen har existerat i mitt liv under fem dagar? Det går väldigt bra än så länge. Det är många trevliga och glada unga människor, och de allra flesta verkar vara ambitiösa elever. Ett ganska uppfriskande avbrott efter de två senaste skolorna jag jobbade på. Samtidigt får jag nog räkna med att smekmånaden inte varar för evigt, för idag fick jag till och med höja rösten vid ett tillfälle. Så nu anar de nog att jag faktiskt kan bli arg, tvärtemot vad de trodde igår.

What else is new?

Jag var i Linköping i helgen, i avsikt att hjälpa Sara packa. Det blev dock lite si och så med packningen, då vi valde andra former av packat de här dagarna. Först var det tapas och utgång och dagen efter var det hemmafestligheter och utgång. Jävla studentleverne, det klarar ju inte jag av. Men det var väldigt kul, så det är synd att klaga.

Nä, om man skulle ta och gå och lägga sig i tid för en jävla gångs skull. En enda!

I morgon kommer barna

Jag känner mig märkligt lugn. Jag borde vara helt stissig, för i morgon börjar det på allvar. Då kommer mina nya sjuor. Men jag ska inte ljuga, för det är klart att det känns lite i magen även om det mest är förväntan som kittlar.

Allt inför dag ett är i alla fall förberett. Jag vet hur jag ska presentera mig själv samt vilken namnlek jag ska köra för att de ska lära sig varandras namn, och välkomstbrevet är författat. Det är bara tretimmarsdag för kidsen, så det kommer att gå sjukt fort. Själv jobbar jag åttatillhalvfem varje dag. Det är skönt tycker jag - jag är ändå så dålig på att jobba hemma.

Jag trivs mycket bra på jobbet så här långt. Det är bra stämning i arbetslaget och chefen är också bra. Är dessutom eleverna bra så finns det ingenting att klaga på. Fast det är klart att jag kommer klaga ändå. Bra kollegor, ledning och barn i all ära, men tisdagar är och förblir tisdagar. Särskilt tisdagar i november (den enda månaden på året som innehåller sju tisdagar).

Och Becks, jag kommer inte köra namnleken vi fick lära oss i Canterbury 2006. Det finns risk för att eleverna gör bort sig då. Den gången skulle vi säga våra namn plus ett adjektiv med samma initiala bokstav. Exempel: I'm Axel and I'm amazing/adorable/amusing/accurate/astonishing (fyll gärna på med egna). Becks drog till med "I'm Rebecca and I'm rough".

Liten ordlista:
Rough - ungf. ofin i kanten

Därmed inte sagt att hon är det.

Nu hostar vi igång den här skrället igen

Efter det att bloggen besiktigades sista juli fick den tyvärr körförbud av olika anledningar, och den har stått på verkstad sedan dess. Men nu ska alla skavanker vara fixade (kudos till grabbarna på Pelles Blogg och Maskin Service [sic]) och vi kan ge oss ut på de kvalitetskurviga skrivvägarna igen.

När det blir sådana här blogguppehåll av eshska proportioner är det alltid svårt att veta i vilken ände man ska börja, för det har minst sagt hänt en hel del. Men för att citera mästaren på nybildning av idiom, Martin Kellerman: Ska man äta upp en elefant är det bara att sätta igång och börja gnaga på ena örat så att man blir klar någon gång.

Till och börja med var vi på Gotland, som ett led i pappas firande av 60-årsdagen. Han och mamma bjöd med mig, Sara, Hannes, Love, Kerstin och Elis på semester. Jag hade det mycket bra, och de visade oss många platser på ön som betyder mycket för dem. Det var kul att göra något ihop med hela familjen, och att Sara och Kerstin kunde vara med. Det är inte så ofta vi får chansen att ses.

Jag gillade Gotland och ska se till att återvända dit. De har mycket kul att se. Raukar till exempel. Visby var också en väldigt fin stad, så dit måste jag också tillbaka. Stockholmsveckan 2011, anyone? Vi ska dit och vaska och hamburgerdumpa. Alla ska med! Hur som helst var det en bra semester.

När jag kom hem från Gotland efter världens kortaste flygresa var det dags att börja på nya jobbet. Först var det två dagars lightintroduktion med chefen för oss som är nya, och bara det var mycket att ta in. Under den senaste veckan har jag varit i Stockholm på mer uppstyrd introduktion med folk från hela landet, som ska börja jobba inom "företaget" som det heter i friskolevärlden. Det har varit mastigt att sitta och lyssna konstant i nästan fyra dagar, och jag tror inte att jag minns mer än en tiondel. Samtidigt måste man börja någonstans, om ni minns elefanten.

Mitt i alltihop fick jag en tidig födelsedagspresent av pappa. Han överraskade med en biljett till Leonard Cohen i Globen i söndags, och det var återigen en lysande konsert. Jag återkommer till den i ett annat inlägg.

I torsdags var det dags för den emotsedda kick-offen på Münchenbryggeriet i Stockholm. Hela "företaget" var där, och jag satt nästan bredvid Nils Lundgren som är en av grundarna. Och med nästan menar jag ett bord ifrån. Det blev en bra fest, och det finns sämre sätt att träffa sina arbetskamrater för första gången. Det verkar vara ett bra gäng, så det känns mycket positivt. Det var också kul att Peter Wahlbäck ståuppade efter middagen samt att Idol-Ola spelade vid tolvsnåret. Jag har gått och nynnat "Do you feel, like I feel - Natalie" i tre dagar nu. Men jag återkommer till den spelningen i ett annat inlägg.

I fredags fick vi sovmorgon till klockan tolv och sedan lightjobbade vi ett tag. I morgon drar det igång på allvar, sen kommer kidsen på onsdag. Det är lite nervöst, för jag känner mig fortfarande ute på djupt vatten då jag inte riktigt har klart för mig hur skolans pedagogik fungerar i praktiken. Men allt löser sig ju alltid, så det är bara dumt att oro sig.

I helgen har jag haft utrensning av en massa dammsamlarföremål jag har haft liggande i lådor i flera år. Jag slänger allt jag inte har använt sedan förra utrensningen. Det börjar bli ordning nu, men det finns lite kvar att göra. Ska passa på att städa lägenheten också.

Och just det. Det är visst någon match i eftermiddag också.

Det blir aldrig som man har tänkt sig

McDonalds-lunchen var inte så god som jag hade tänkt mig. Fan också. Varför är det alltid så? Och varför lär man sig det aldrig?

Ytterligare två spörsmål att sortera in i pärmen "De Eviga Frågorna".

Lemon out.

Mitt stora ARN-äventyr var inte oändligt

Den sista dagen är inte störst
Den största dagen är en dag av törst

Nej du Karin Boye. Där hade du fel. Den sista dagen är jävligt stor ska jag be och få tala om, och ingen vätskebrist i världen kan komma och claima storhetspriset.

Idag gör jag mitt sista pass på Jetpak och det känns naturligtvis väldigt skönt. Jag ska fira med en McDonalds-lunch sen. Det blir den första på hela sommaren, och det är oerhört karaktärsstarkt av mig tycker jag. Andra somrar har jag lallat upp dit minst en gång i veckan, så att inte ha varit där på åtta veckor är med andra ord något av en bedrift.

Jag skulle nästan vilja gå så långt som att påstå att det är en bragd, men då kanske värdet av ordet bragd devalveras något och det vill jag inte ha på mitt ansvar, så jag avstår att kalla avhållsamheten det. Vill ju inte ha Peter Englund och akademin efter mig.

I onsdags var jag och tränade fotboll för första gången efter sommaren, och vilken skillnad det var mot sist jag tränade. Då pallade jag knappt med en enda löpning, medan jag nu inte ens var trött efter träningen. Det är härligt när ens slit ger resultat. Att jag kom nästsist i precisionstävlingen bjuder jag på i det sammanhanget. Så länge man inte är sist är man inte sämst, som jag brukar säga.

När jag har stämplat ut för sista gången blir det stress tillbaka till Uppsala och hämta väskan för vidare transfer till Linköping och därefter Gotland. Ser fram emot tågresan, för då har jag chansen att sova. Jag glömde visst bort att göra det under några perioder i natt, dumt nog. Tur att det finns en skön soffa på jobbet.

Nej, nu är det dags att bryta upp, bryta upp för den nya dagen gryr. Jag ska bara fundera på om läsarna är tillräckligt begåvade för att förstå att jag inte tror att Boyes I rörelse går enligt ovan. Ja, det är ni ju. Jag behöver inte förklara mig.

I huvudena på King Kolo

De här 06-15-passen är ganska sega emellanåt. Särskilt när det inte är mycket att göra. Fram till tolv rullar tiden på ganska bra, men de sista tre timmarna känns som sex. And not in the good sense of that word if you know what I mean - nudge, nudge.

Men gratis pengar är alltid gratis pengar. En så bra timlön för att mest sitta och och läsa alla artiklar på Aftonbladet.se är det liksom inte alla som har.

I går efter jobbet var jag duktig. Istället för en av mina patenterade tupplur extended version™ hjälpte jag först Esh att byta bilbatteri (!) samt mecka (!) lite i allmänhet. Om nu stå och kolla ner i motorhuven som ett jävla fån räknas som att mecka, men det kan vi väl komma överens om att det gör? Det är liksom inte första gången jag har lagat en bil genom att titta i motorhuven och klia mig i huvudet.

Sedan stack jag ut och sprang någon form av intervallvariant på milrundan, varpå jag drog igång ett par maskiner i tvättstugan. Mitt i alltihop lagade jag dessutom mat. Detta livspussel alltså.

Resten av veckan blir det FF hemma för Esh ska till Bästkusten, en käck göteborgsk försköning av det som allmänt är känt som Sveriges framstjärt. Så nu kan jag göra allt det som man gör när man har FF, som att köpa jättemycket Coca-Cola på föräldrarnas matkort, bara äta micromat, spela fotboll i vardagsrummet och leka att man vinner Champions League fast man egentligen är för gammal för att leka sådant, samt kolla på tv skitsent. Ja ni vet, det är ju sådant som alla gjorde när vi var yngre.

En annan nyhet är att jag håller på att utvecklas till Zaphod Beeblebrox, ni vet han i Liftarens Guide till Galaxen som har två huvuden. Jag har nämligen en enorm böld på halsen som sannolikt är förstadiet till ett huvud.

Det kan också vara ett acne.

Nu vill jag ta tillfället i akt att låna ett skämt från min anagramnamne Alex Schulman och önska Esh en trevlig semester på västkusten. Han får bara inte glömma att ställa tillbaka klockan.

Till 2008.

Fyra år, minus en vecka

Allt började en osäker sensommareftermiddag för ganska exakt fyra år sedan. Då gjorde jag mitt första pass på Jetpak. 2006 anade jag knappast att jag fortfarande skulle sitta och sladda runt i en röd truck 2010, men av olika anledningar har det blivit så. Nu är det dock snart över.

Förhoppningsvis.

Jag trodde att jag gjorde mitt sista pass redan förra sommaren (vilket jag krönte genom att köra sönder en truck), men bristen på lärarjobb i våras gjorde att det inte alls blev så. I år hoppas jag emellertid att det är sista gången. Det är en vecka kvar.

Till skillnad från att sluta på andra jobb jag har haft genom åren känner jag inte det minsta vemod över att sluta här. Jag har visserligen aldrig vantrivts, men någon kärlekshistoria har det verkligen inte varit tal om.

V e r k l i g e n inte.

Det har varit ett bra löneslavsjobb, och tack vare det har jag trots allt haft en dräglig livssituation som student trots det minimala statliga bidraget. Och jag har kunnat åka till London fler gånger än vad som egentligen är rimligt för någon som pluggar. Det är enbart det här jobbets förtjänst, hur tråkigt det än har varit att köra omkring i snömodd i februari.

Nu är det bara en vecka kvar. Ska vi inte ta och krocka med ett plan som avslutning? It's better to burn out than fade away, som jag brukar säga.

Hallå där...

...King Kolo, 26, som verkar ha gått under jorden den senaste tiden.

Nå, berätta, var håller du hus?
- Håller hus och håller hus. Det beror på vad du menar med håller hus.

Var är du någonstans?
- Jag är antingen hemma eller på Arlanda, eller någonstans mellan dessa två punkter utnyttjande någon form av kollektivtrafik.

Det låter ju inte som någon direkt fantastisk tillvaro.
- Var det en fråga?

Nej. Låt mig omformulera. Är det en fantastisk tillvaro?
- Nej.

Men något mer än jobba och stänga in dig i lägenheten måste du väl ändå göra?
- Ja, det måste jag ju göra.

Vadå till exempel?
- Jag går eller springer minst en mil om dagen. Hänger en del på det där Internet också. Sedan har jag faktiskt unnat mig både öl och vin till helgen.

Intressant. Kan du utveckla det där sista?
- Jag, Hannes och Esh var på Uplands och Palermo i fredags, och i lördags kom Sara hit. Då firade vi att jag har fått jobb med en flaska Dom Pérignon och tapas.

Det låter exklusivt. Är det verkligen sant?
- Ja typ. Man kan säga att det var en Dom Pérignon eller något annat märke av likvärdig kvalitet och status.

Hände det något annat kul i helgen?
- Jag och Sara kollade på Titanic. Det var kul. Tänk att de byggde en båt utan att ha tillräckligt med livbåtar för alla passagerare. Det borde finnas regler mot sådant.

Nu när du har fått ett riktigt jobb, varför är du då kvar och gnälljobbar på Arlanda?
- Det är min lutheranska ådra som ger sig till känna igen. Jag har sagt att jag ska jobba de här veckorna, så då får jag stå mitt kast. Det finns faktiskt något som heter yrkesstolthet, men det känner väl knappast du till?

Tack för intervjun.
- Tack. Skönt att den är över.

Jag har fått jobb

Säg grattis.

Igår blev det nämligen klart att jag är anställd på en högstadieskola i Uppsala. Det känns naturligtvis väldigt bra, och jag känner mig grymt motiverad att sätta igång. Jag ska vara handledare för ett gäng små sjuor och det gick ju bra i höstas, så det här ska bli kul.

Det bästa av allt är att det är en tillsvidareanställning, vilket innebär no more spending the summer at Arlanda. Det är som en skänk for ovan. Två veckor till härute, och sedan aldrig mer. Samtidigt har jag lärt mig att aldrig säga aldrig när det gäller Arlanda, men oddsen har aldrig sett bättre ut för att jag ska slippa harva runt i truckar inne i vilka det är 800°C, samt döda mina öron framför vrålande flygplansmotorer.

Detta måste jag fira på något sätt. Har en känsla av att beslutet att inte gå till Systembolaget före jobbet idag kommer att fördömas å det grövsta när jag kommer hem i kväll. Men då är det så dags liksom. Annars får jag fira i morgon istället, då tillsammans med Sara om allt går enligt förhoppningen.

Inte om värmen i alla fall

Inspirationen har nått nya bottennivåer den senaste tiden. Vardagen är jävligt tråkig för tillfället, så då känns det som att jag lika gärna kan hoppa över att skriva istället för att bitterblogga. Ingenting blir bättre för att man att klagar.

Fast lite får man klaga, annars är man ingen människa utan bara ett liten hjort eller något annat djur.

Det roligaste som har hänt den senaste veckan var att jag såg en ungersk kärra på terminal fem som hade registreringsbokstäverna HA-LOL. Så ni ser ju själva nivån.

(För er som är födda före 1980 står LOL för "Laugh out loud" på Internet-slang. Varsågod.)

Det näst roligaste som har hänt var att jag besökte Hedemora i Avesta. Han har flyttat dit nu, så det är ju ett bra koncentrat för en fin förvirringssaft framöver. Vi pysslade mest med fotboll, men även hypergrillning och öl- och vinprovning. Hypergrillning innebär att man köper varor motsvarande allt i ett närlivs och sedan grillar dem, samt äter upp oerhört mycket av dem. När det gällde dryckesprovningen testade vi ett italienskt vin som heter Mauro Scocco och ett belgiskt öl som heter Stella Artois. Två spännande bekantskaper.

Vi hann också med en rundtur i Dalarna, där jag fick se berömda ställen som Säter (som firade Stora Tomas Quick Sture Bergwall-festivalen den här helgen), Hedemora, Gustafs (på håll från vägen) och Borlänge. I Borlänge besökte vi klassiska Domnarsvallen och kollade på Brage. Mest för att jag skulle få nynna den klassiska strofen ur Köppebävisan: När jag är ledig / Så går jag på Vallen / Och hejer på Brage / Och ropen de skalle / Och vad dä beror på / Det vill jag inte tale om.

VM-finalen vill jag helst inte diskutera. Jag avskyr Barcelona för mycket.

Värmen tror jag också att jag lämnar därhän. Det finns liksom inget att göra åt den. Det positiva är ju att glaciären Pollurjökull, som trogna läsare säkert minns från istiden vi drabbades av härom månaden och som har legat bergfast nere på gården, nu nästan är helt smält.

Vi hörs när/om jag har något intressant att berätta.

Vad är väl en helg på slottet?

Mitt i högsommarvärmen tyckte ett gäng ur Arsenal Sweden att det var lämpligt att sätta sig i ett svettigt konferensrum i Sundbyholms Slott utanför Eskilstuna och jobba med vår hemsida. Sagt och gjort. Där satt vi tolv glada grabbar i olika åldrar med varsin laptop, som ett Dream Hack i miniatyr.

Istället för Jolt-cola blev det dock dryck med maltkaraktär.

Mitt i alltihop ringde Oskar med den glada nyheten att han har fått jobb långt upp i mörkaste Norrland. Under samtalet gick plötsligt en gänglig långhårig man iklädd någon form av smoking och nickade en hälsning. Jag var tvungen att avbryta Oskar:
-E-type gick just förbi mig.
Oskar vägrade dock tro på mig om jag inte skickade MMS som bevis, och mer övertalning än så behöver inte jag för att attackera en kändis. Därav fotot nedan. Det var bröllop på slottet samtidigt som vi var där, så jag antar att det var därför E-type var på plats.

Kändisspotting är något av en hobby för mig måste jag säga. Ganska töntigt att bli imponerad av sådant, men detta var ju ändå E-type. Jag menar, säg den fest där E-type väljer sina euorodisco-favoriter inte har brassats på. En fest utan den skivan är ingen riktig fest.

På kvällen åt vi trerätters på slottet och det kändes ganska malplacerat att sitta där i den snobbiga miljön. Jag blev utsedd till vinexpert och gjorde åtminstone inte bort mig. Dessutom serverades vi av Karl-Bertil Jonssons look-alike, så det droppades en hel del citat från den sagan. Mycket roligt.

Senare satt vi nere vid Mälaren och drack öl samt var myggmat. Det hade ryktats om någon form av bryggbåt, men tyvärr var batteriet slut så vi fick ligga kvar i hamn. Det var nog lika bra det med tanke på vissas promillehalt. Jag höll mig dock relativt städad, och dessutom nyktrade jag till av nattbadet ännu senare på kvällen.

Dagen efter fick vi ytterligare en del gjort i konferensrummet, innan vi bröt upp och körde hemåt. Hemresan blev av någon anledning en halvtimme kortare än ditresan, kanske för att vi skippade den ofrivilliga sightseeingen i Barva.

Trevlig helg. Good fun.

This is the way I wanna live

Sundbyholm 3/7 2010.

Hup Holland Hup

Idag var min tanke att fullfölja veckans bisarra träningshets (43 km gång/löpning på två dagar) med ett 15 km-lopp, men den tryckande hettan hindrade mig effektivt. Det fick stanna vid en timmes promenad med Hallå P3 med Petter i öronen istället.

Mer än så hinner man inte med före jobbet om man börjar jobba klockan 16.

På jobbet var vi sjukligt effektiva. I alla fall då matchen Holland-Brasilien inte spelades. Vi såg till att köra ut alla paket vi kunde före matchen och i halvtid, och tack vare det såg jag nästan hela matchen. Jag missade dock Hollands 1-1-mål, men det kan jag leva med när de slår ut ett lag som Brasilien.

Jag har haft en soft spot för holländarna väldigt länge. Redan 1992 tog pappa med mig och Love till gamla Nya Ullevi på Holland-Skottland i EM och där slogs den första gnistan an på min nästan 20-åriga kärleksrelation till Dennis Bergkamp. För det var ju han som avgjorde matchen. Efter slutsignalen köpte jag (pappa) en holländsk flagga för 50 kronor och den stod kvar i mitt pojkrum långt efter det att jag hade flyttat ut. "Hup Holland Hup" stod det på den. Hup betyder bra på holländska (för er som gillar Sunes Sommar, för er andra betyder det heja).

Så det var fint att RvP och grabbarna visade brassarna hur man skaver sig till en seger.

Efter jobbet kom jag hem till nästan färdig mat. Esh stod bland grytorna och förberedde storkok eftersom att nästan hela hans sjuhövdade familj skulle komma hit. Det var bara Joel som saknades, annars dök hela skaran upp. De är på väg söderut mot mörkaste Småland så då blev ju Uppsala ett lämpligt nattläger. Så jag blev gäst i Engbloms familjemiddag, innan vi rundade av kvällen med mer VM.

I morgon ska jag åka till ett slott utanför Eskilstuna där vi ska ha en jobbhelg med Arsenal Sweden. Ja, det är lämpligt att sitta inne och planera hösten när sommaren rasar uti våra fjällar utanför. 30 grader är ändå för varmt.

Tjofaderittan langos!

Inte för att jag idag skulle överväga en sekund att åka på ler- och tältfestival, men det högg ändå till lite i hjärtat när jag i tisdagskväll såg att Hultsfredsfestivalen läggs ned. Jag kan inte ståta med fler än tre Hultsfred så någon veteran är jag verkligen inte. Trots det är den småländska festivalen en viktig del av min ungdom eftersom att den var startskottet för festivaleran i mitt liv, då en sommar inte var komplett utan ler- och tältfestival. Och just det, musiken också. Men det ska erkännas att den inte kom i första hand.

2001 gjorde jag festivaldebut. Ung och naiv som jag var tyckte jag att det var en god idé att redan efter någon timme på campingen följa Oskars exempel och förtära en grogg så stark att Christer Pettersson hade ryggat tillbaka bara vid lukten. Drinkens namn blev sedermera Klockan Femton, i och med att båda hjältarna somnade utströsslade utanför Elins tält ungefär vid den tiden på dygnet. Ännu ett av mina allra stoltaste ögonblick, men jag antar att jag lärde mig något av det. Jag kan dock fortfarande inte dricka någon vätska som smakar passionsfrukt.

Resten av festivalen blev något bakfull efter den inledande urladdningen. Jag och Erik hade dock en rolig kväll då han gick omkring och berörde folk med en löshand som han hade hittat, samtidigt som vi reciterade Long arm of the law av Looptroop. Vi dansade också till The Ark i ett försök att få tjejer, men där kammade vi noll till vår stora överraskning och besvikelse.

Musikaliskt är det svårt att glömma Håkan Hellströms legendariska spelning samt en Weezer-spelning som jag tyckte var fantastisk, men som pappa och Love hade sett på tv och sågade elakt när jag kom hem. Jag fick i alla fall se Buddy Holly live, det fick inte dom.

Vis av erfarenheten var det inget snack om att återvända till festivallivet ett år senare. Den här gången undvek jag alla Oskars förslag på fulgroggar och höll mig till det säkra kortet öl. Det säkra kortet fick mig dock så bakis att jag inte orkade gå upp och se klassiska VM-matchen Sverige-Argentina (jag kommer ut här, det är ni medvetna om va?). Jag var ändå säker på att Sverige skulle förlora. Det var tråkigt att missa matchen, men å andra sidan har jag fått se Anders Svenssons mål tvåtusen gånger efteråt så jag vet vad som hände. Släpp det där nu.

Att musiken kom i andra hand det här året är tämligen uppenbart då de konsertupplevelser jag erinrar mig på rak arm är Tyskarna Från Lunds korta set i halvtid av England-Danmark på storbildsskärm samt att jag, Oskar och Erik satt längst fram med ryggen mot kravallstängslet på Fevens spelning. Det var alltså inte jättemycket folk framför Pampasscenen den stunden, konstigt nog.

Den roligaste kvällen var när jag hade "blivit lite trött" lite för tidigt och gick och vilade lite. Oskar och Erik beslöt sig för att väcka mig och därefter slänga mig i pissdiket, som steg ett i revolutionen. Det fick med sig ett glatt gäng av okända festivalbesökare, men lyckades inte sätta sin plan i verket. Jag hotade med att köra in bilen i en bergvägg på vägen hem om de inte lade av ögonaböj. Resten av den natten ägnades åt två saker. Att håna Elin för hennes babyblåa fleecepyjamas samt skriva om dryckesvisan Lambo till Langos:

Jag nu langos druckit har
Tjofaderittan langos
En en langos finnes kvar
Tjofaderittan langos
Som bevis jag nu ska vända langos på dess rätta ända
Langos HÄJ, langos HÄJ, tjofaderittan langos
Ja, han kunde konsten att va en riktig langos, langoshund.

Legen - vänta på den - dariskt.

Därefter blev det Roskilde i några år när Hultsfred blev för litet. Jag återvände dock 2005 när Hannes gjorde festivaldebut, och det var intressant att se festivalen med lite mer vuxna ögon. Den här gången var det dock inget snack om att musiken var det viktiga och jag såg grymt många spelningar. Bland höjdpunkterna kan nämnas The Hives, Winnerbäcks tre olika spelningar och Frida Hyvönen samt ska-ha-sett-gig med Marilyn Manson och Snoop Dogg. Jag är dock fortfarande bitter över att jag dissade M.I.A. (som jag ännu inte hade upptäckt) för att jag hellre ville gå hem till tältet och äta chips. Å andra sidan, står det mellan musik och chips är valet lika självklart idag.

Det är många sköna minnen som dyker upp, och jag skulle kunna skriva på resten av kvällen. Men jag nöjer mig här. Hultsfredsfestivalen betydde mycket för mig och det är lite vemodigt att den har måst läggas ned. Nostalgin finns dock kvar.

Till sist. Tänk att jag lyckades skriva en så här lång text om Hultsfredsfestivalen utan att nämna orden "vid Hulingens strand" en enda gång.

Unnade mig en långlunch

Det stora projektet Midsommarinlägget 2010 har tyvärr drabbats av avsevärda problem med finansieringen, och måste därför läggas ned. Ni kan läsa på moster Saras blogg, för att få en bild av det hele. Visserligen så framhäver hon som vanligt mina mindre lyckade insatser under helgen, så det ska tilläggas att jag gjorde bra saker också under helgen.

Nu är jag tillbaka i löneslaveriet, och idag unnade jag mig något så spännande som en sjutimmarslunch. Det betyder att jag jobbade ett kortpass i morse, och att jag snart ska ut på ett nytt pass ikväll. Därav begreppet sjutimmarslunch. Jag har dock inte bara ätit, utan jag har passat på att springa milen igen och det gick ganska bra även om ena luren på iPoden slutade fungera efter ett tag. Sådant kan göra en så vansinnigt förargad.

En annan sak som gör mig förargad är att jag är så jävla dålig på arbetsintervjuer. Jag har varit på två stycken den senaste tiden, men igår fick jag nej på bägge. Jag har för lite erfarenhet tydligen. Då undrar jag varför de ens ville ha dit mig på intervju - de kunde ju se på ansökan hur mycket erfarenhet jag har. Och hur kommer det sig att alla andra av mina studiekamrater får jobb utan att ha någon direkt erfarenhet? Nej, det är något jag gör fel. Jag måste bara komma på vad. Att vara sig själv är uppenbarligen fel taktik.

Ten men and their fork lift truck

Idag såg jag en mycket beklämmande syn. En kille i tioårsåldern grät hjärtskärande på en parkering, samtidigt som någon som jag antar var hans pappa gjorde oengagerade försök till att trösta.

Men varför grät då killen? Ett otränat öga skulle kanske ha tolkat situationen som att pojken inte ville följa med och handla, eller ville stanna kvar där de befann sig. Men så var det inte. Min hökblick sviker mig aldrig.

Den givna anledningen till att pojken grät var att han tvingades bära en blå tröja men siffran åtta och namnet Lampard på ryggen. En fucking Chelseatröja. Vilken sjuk människa tvingar sin son att bära en sådan?

Givetvis gick jag fram till grabben och upprepade den pricksäkra repliken som Undis säger till Ronja, sedan rövardottern har kastat sig över Helvetesgapet i protest mot Mattis infångande av Birk Borkason:

Gråt du, det skulle jag också göra om jag hade ett sådant odjur till far.

Ännu ett Rö(v)gäng, ännu en torsk

I går var det en sådan som man i allmäna ordalag brukar beskriva som "en lång dag". Jag åkte hemifrån 05.15 och var inte tillbaka i soffan förrän 15 timmar senare. Då hade jag dels klarat av ett niotimmarspass, resa tur och retur till Rö (en timme enkel väg) samt en fotbollsmatch. Ändå hade jag svårt att somna när det var dags för det. Jag var nog ganska uppvarvad.

Det var extra mycket att göra på jobbet då vi var kort om folk av olika anledningar, så det var mycket att hålla reda på när jag skulle ta hand om både ankommande och avgående under de sista tre timmarna. Det finns för många gater på ARN, den saken är biff. Det går ju inte att hålla reda på alla.

Efter jobbet var det bara hem och byta kläder samt packa matchväskan, och sedan sticka till samlingen efter bara 20 minuter i hemmets sköte. Då var jag inte särskilt sugen på att åka till Rö - det var nog den sista platsen i världen jag villa vara på just då. Men har man sagt att man ska vara med så har man.

En kvart in på matchen funderade jag allvarligt på att lägga ner det här med fotboll för alltid. Jag var så fruktansvärt dålig att Igors Stepanovs framstår som Dennis Bergkamp i jämförelse. Ställningen var då 3-0 till Rö och jag får ta på mig två av målen på grund av usel markering på fasta situationer, vilket inte får hända, och jag hade dessutom hunnit kapa en anfallare ganska fult och fått gult kort. Det gick inte ens att skratta åt skiten, för det var bara pinsamt dåligt.

Jag måste dock säga att jag spelade upp mig under resten av matchen, och i slutet var vi nära att komma i kapp. Upphämtningen stannade dock vid 3-2. Jumboplatsen är därmed fortsatt våran, och det kommer att bli en kämpig höstsäsong.

Så kan man också utnyttja en tisdag. Jag vet dock inte om jag är nöjd med utfallet. Mitt knä är det definitivt inte, efter en smäll i andra halvlek. Det har gnällt och klagat hela morgonen trots att jag säger till det att bita ihop och ta det som en man. Knät säger då att det inte är en man eftersom att knän är könsneutrala och då har jag inget att kontra med, varpå knät fortsätter gnissla. Så där står vi nu, i någon form av status quo.

Bröllop, dryckjom och frågesport

Givetvis kollade jag på bröllopet igår. Hjärntvättningen från press, radio, tv och framförallt massmedia under de senaste månadernas uppsnack uppfyllde sitt syfte, så jag inbillade mig att vigseln i Storkyrkan var ett historiskt ögonblick som inte fick missas. Det var fint och rentav lite rörande när H. K. H Kronprinsessan fick sin prins. Men sen slog jag över till Australien-Ghana istället, vilket var fint och rentav lite rörande.

Sedan svängde jag ihop en finare sallad och åt den tillsammans med korvar med en smak av holländsk ost. Jag sköljde ner hela härligheten med en öl av bättre belgiskt märke. Lite beneluxtema sådär på lördagseftermiddagen är ju aldrig fel som jag brukar säga.

Därefter tog jag sikte Ringgatan för ett besök hos Jajje. Han hade dessutom besök av Troive som jag inte har träffat sedan han flyttade från Uppsala för tre år sedan. Det var väldigt kul att catcha upp lite med honom.

Jajje tog som brukligt på sig rollen som lekledare och spelet som gällde den här kvällen var Buzz, vilket är en interaktiv frågesport som man spelar med hjälp av ett Playstation. Jag vann nästan allt. Jajje fick spel på Troive för att han mer satsade på att komma före Jajje än att vinna. Det gjorde att vi började samarbeta mot den arme Sundsvallspojken. Det var kul, även om det inte låter så kul men det är inte mitt fel att ni inte var där och upplevde det hela.

Vi rundade av kvällen när det började ljusna utanför fönstret med att Jajje visade bilder från hans resa till Indien och Nepal förra året. Han hade bland annat sett och plåtat en noshörning.

Sen var det dags att gå hem. På vägen hem lyssnade jag av oklar anledning på en Cheryl Cole-låt fem gånger i rad. Jag är nog sjuk i huvudet. Hemma kvävde jag impulsen att fylleblogga tre-fyra gånger, kollade på H. M. Konungens, H. K. H. Prins Daniels, och Daniels farsas tal på SVT Play samt kvävde impulsen att fylleblogga ytterligare en gång. Sömn var uppenbarligen ingenting jag prioriterade.

Idag har jag inte gjort särskilt mycket produktivt. Om inte att slökolla på fotbolls-VM räknas som produktivt. Fast jag har städat kom jag på nu, och det var verkligen på tiden. Dammsugaren rasslade som en skallerorm när jag gav mattan i vardagsrummet en omgång den sent ska glömma.

Nu ställer vi klockan på 04.45 och så går vi och lägger oss va?

Snart i Eldris

Frågan är om jag någonsin har lagt så mycket tid på träning under en och samma vecka tidigare. Jag har sprungit eller gått minst en mil varje dag och sammanlagt är jag uppe i 77 kilometer, vilket har avverkats på cirka nio timmar. Det är en väldigt skön känsla att känna att man orkar med det, och det ger inspiration till fortsättning. Det kan nog bara jämföras med då jag fick börja träna med A-laget i fotboll, samtidigt som jag fortfarande spelade handboll. Då var jag vältränad.

Träning är ett bra sätt att hålla ångesten i schack, för ångest finns det ganska gott om för tillfället. Ångest över att jobbet jag har är segt, ångest över att inte ha något jobb klart för hösten, ångest över att jag måste hitta en lägenhet, ångest över att inte vara med Sara, plus all annan ångest som man har vanligtvis över saker man borde fixa. Träningens endorfiner är en bra brandfilt i sammanhanget, och det är nog en bra mycket bättre strategi än förträngning som annars brukar vara en lättillgänglig försvarsmekanism.

...och om inte annat har jag lärt mig hur j ä v l a långt Vasaloppet är. Herregud, åker de det där på en och samma dag? Det är ju nio mil!

En solstråle i det svartaste av mörker

Lycka är att stressad hoppa in i trucken för ännu en hetsutkörning, när man under körningen före i jakt efter Sportextra gett upp och fastnat på Lugna Favoriter, och mötas av I want it that way med Backstreet Boys på radion. 1990-talets bästa låt, och det skäms jag inte ens för att jag tycker. Jag var tvungen att köra en omväg för att höra hela låten.

I övrigt var lyckostunderna den här jobbeftermiddagen lätträknade, nämligen: 0. Eller kanske 0,5, vilket var när jag gick hem.

Jag har jobbat i två veckor nu, och har redan tröttnat på allt som har med jobbet att göra. Vad gör man åt något sådant?

Väl hemma från jobbet kunde jag med gott samvete norpa en folköl 3,5 i kylskåpet och njuta av hur jävla uselt England spelade. Take that (för att spinna vidare på pojkbandstemat) for not including Theo. Tyvärr kommer laget med fler osköna spelare än något annat (John Terry! Cashley Cole! Wayne Rooney! Frank Lampard! JOHN TERRY!) antagligen gå vidare ändå, men det är likväl fint att se det så bedrövligt.

Samtidigt är VM ett jävla påfund. Skönt att det bara är mindre än två månader kvar till Premier League börjar igen. Nu är spelschemat släppt och det innebär att den gamla säsongen är glömd och förhoppningen om nya misslyckanden nästa vår börjar blomma. Eller framgångar rentav, men nu ska vi inte vara optimistiska in absurdum.

I morgon smäller det på eftermiddagen. Jag och många andra har väntat på detta i över ett år, och jag kommer att sitta klistrad framför tv:n. Det enda tråkiga är att jag inte har möjlighet att vara på plats. Ghana-Australien, vilken jävla match!

Fredagens filosofi: Självförhärligande

Man kliver aldrig ner i samma Internet två gånger.
King Kolo i SMS-konversation 18/6 2010.

Där har ni något jävligt tankeväckande att suga på under denna, inte jättevackra, sommarfredag.

...som flickan sa.

Kolos vidare äventyr i Uppland

Återigen har jag fått chansen att se vad Upplands Lokaltrafik går för. Idag har jag, via Enköping och Bålsta, tagit mig hela vägen till Arlanda, och snart hem igen. En nättare utflykt på nio timmar.

Under denna har jag hunnit med:
1. Arbetsintervju
2. Läsa bok
3. Sova
4. Jobba ARN

Arbetsintervjun kändes ganska bra, och förhoppningsvis får jag jobbet på en högstadieskola i Enköping. Om jag nu inte jinxar mina chanser genom att skriva om den här. Å andra sidan brukar jag inte nämna mina intervjuer här, av rädsla för att jinxa dem, och då brukar jag inte få de sökta jobben. Vi får se - det är svårt att sälja in sig själv, och att jag inte är någon försäljare bevisade jag redan under mina rekordkorta telemarketingkarriär för fyra år sedan.

Det var kul att se en del av Uppland jag sällan besöker, även om jag fortsatt hävdar att man bara bör besöka Bålsta av tre anledningar: att spela fotbollsmatch, att byta buss eller att gå på Lasse Åbergs museum. Under 2000-talet har jag gjort två av dessa saker.

Nu är den stora frågan om jag ska orka ge mig ut på en löprunda när jag kommer hem ikväll. Det kanske stannar vid en promenad istället. Det är nog det jag pallar efter dagens utflykt.

Moderat kändisspotting

Jag är inte den som blir särskilt sturstruck - förutom den gången 1999 då jag tog Ray Parlours autograf, då blev jag helt skakis - men det är ändå något med kändisar som fascinerar. Det är kul att se dem i verkligheten, och jag är inte en av dem som spelar cool och tittar bort. Nej, jag glor ohämmat som ett barn som ser ett annat barn äta godis.

Gårdagen och dagen var två exceptionellt bra kändisdagar på Arlanda. Igår lade jag märke till att en VIP-BMW stod parkerat lite slarvigt på inrikesterminalen så jag anade att någon var på väg in eller ut. In var rätt. Det var utrikesministern som vecklade ihop sin ståtliga lekamen och hoppade in i baksätet. Jag fick kväva en impuls att genomföra det Love efter pappas uppmaning inte vågade/fick göra i Lysekil för drygt 20 år sedan, då han skulle ha frågat hr Bildt varför han "är så jävla dum i huvudet".

Idag blev det dock snäppet vassare. På nytt såg jag VIP-bilar slarvigt parkerade vid en gate och ut kom en skock herrar i mörka kostymer. En vit skalle blänkte till i solskenet och då såg jag att det var statsministern som skulle på Brysselkärran i sista minuten före take-off. Han hade ett mindre hov med sig, så det är givet att han är mer av en big deal i regeringen än vad Bildt, som bara hade sällskap av en person, är. Men konstigt vore väl annars.

Det är kanske fånigt att bli imponerad av sådant här, men sådan är jag. Och jag kommer fortfarande inte att rösta på Moderaterna om nu någon fick för sig det.

Klassiska datumet 16 juni

Är ni kvar?

I don't blame you if you're not, för uppdateringstakten här har varit så långt under all jävla kritik att om kritik var jordskorpan hade uppdateringsfrekvensen varit i Kina vid det här laget.

Förra veckan var livsandarna på semester, men nu känns det trots allt som att de börjar återvända hem igen. Det kan visserligen ha något att göra med att Sara kom hit i lördags, men även att jag mer och mer börjar acceptera att situationen i sommar kommer att vara som den är och att det snart är augusti. Är inte sommar egentligen den årstid som ska vara bäst?

Jag har dock alltid varit en höstmänniska. Detta skulle kunna illustreras med en dikt jag skrev någon gång under början av 1990-talet.

Hösten smakar regn.
Hösten luktar blöta löv.
Hösten känns kul.
Hösten låter "Med en enkel tulipan".
Hösten är grå och brun.
Hösten är bäst!

Fast nu blev jag inte alls sugen på höst. Det där verkar ju bara deprimerande också. Idiot-1993-Axel.

Sara var dock tvungen att åka hem till sitt jobb igår, så nu är det bara att trycka på saknaknappen igen och räkna ned dagarna till vi ses igen.

Jag har i alla fall börjat leta efter en lägenhet nu, eftersom att Sara ska flytta hit till hösten, så det är 50 % av sommarens stora projekt. Resten handlar om den lilla detaljen att hitta ett jobb. Piece of cake, i bägge fallen. Innebär ingen ångest alls. Nej nej. Verkligen inte.

Annars har jag fortsatt på förra veckans inslagna träningsnarkomaniväg. Så här långt den här veckan har jag medelst gång och löpning avverkat ett maratonlopp, så det känns ganska bra. Idag orkade jag springa 15 kilometer i sträck för första gången så snart kommer jag att vara uppe i två mil. Kanske ska falla för grupptrycket och signa upp mig till Stockholm Maraton nästa år?

Jobbet då? Jag hinner knappt se på fotbollsmatcherna (som är sjukt tråkiga för övrigt) för att det är så mycket att göra. Industrisemestern har aldrig varit så efterlängtad, förutom för dem som faktiskt får semester då. Semester, vilken jävla lyx.

Kul att ni tittade förbi! På återseende.

PS. Idag har jag namnsdag, och har redan blivit grattad två gånger. Också det någon form av rekord.

Här går de igenom låtlistan

Som en hyllning till min lillebror som fyller 22 år idag gjorde jag en utflykt på Arlanda för att se hans gamla favoritgrupps privatjet. Det var stort att se det. Jag tog ett kort från alldeles för långt håll, men min mobilkamera är ingen paparazziartefakt direkt, så kvaliteten på bilden är under all kritik. Men det är trots allt Kiss eget plan man ser.

Så grattis Hannes!

Så blev jag träningsnarkoman

Jag kan konstatera att jag inte är helt nöjd med tillvaron just nu. Det är inte världens roligaste jobb och på fritiden händer inte ett enda någe. Dessutom kommer jag och Sara knappt ses någonting under de närmsta månaderna, och det är jävligt jobbigt. Oinspirerad kan vi nog fastslå att jag är.

Denna tristess skulle kunna leda till total inaktivitet, men jag har bestämt mig för att utnyttja all min lediga tid till träning. Så den här veckan har jag känt mig som Blossom Tainton, då det är ett gymmande och ett löpande och ett fotbollstränande, som världen inte har sett maken till. Eller det har den garanterat, men du förstår var jag vill komma.

Igår körde jag till och med dubbelpass, först gymmet efter jobbet och sedan fotboll på kvällen. I och för sig blev det ytterligare en sådan där träning där jag inte blev ett enda dugg bättre, vilket - när jag tänker efter - alla träningar sedan 2001 har varit. Det var då jag slutade "satsa" på fotbollen och övergick till att vara en glad amatör snäppet högre än korpen. Och så tycker man att det är konstigt att vi ligger sist i serien...

Så jag tränar. Det är ungefär det jag gör förutom att jobba. Så kul blev sommaren 2010. Tur att VM börjar i morgon så att det finns något att kolla på i alla fall. Tv-utbudet den senaste tiden har varit under all kritik, så jag har inte ens satt på tv:n den senaste veckan. Fast det kanske beror på att man måste trycka på två knappar framme på den för att den ska starta. Det är ju en helt orimlig ansträngning för att få igång en tv.

På go väg till gubbe

Förra veckan gjorde jag två väldigt gubbiga saker. Men det är inget jag skäms över. Tvärtom så omfamnar jag min gubbighet.

Den första grejen var att jag skar upp hela kinden när jag rakade mig. Det ska inte gå att skära sig med dagens toppmoderna rakdon, men jag lyckades på något sätt vinkla bladen fel. Jag kände direkt att det hade blivit ett djupt snitt, och blodet började forsa ned för ansiktet. Men jag tog det med jämnmod och spottade fram:
- 'Tis but a scratch!

Nu, flera dagar senare har jag fortfarande ett sår på flera millimeter på kinden. Känner mig lite ärrad sådär.

Den andra grejen är att jag har införskaffat ett nytt par solglasögon. Sådana med styrka. Gud vad fånigt, tänker mång säkert om det. Jag ser det inte så, utan jag ser bara de praktiska fördelarna vid exempelvis bil- eller truckkörning. Särskilt här på ARN går det åt, för det blänker i kärrorna så att det gör ont i ögonen när man är ute på plattan.

Samtidigt ska ni komma ihåg att jag drack öl i en park tillsammans med ungdomar samt gick på nation i fredags, så jag skulle säga att det är plus minus noll.

There's only two Tony Adams

Klockan var 03.50 och sommaren kom på allvar. Det var då mobilen började larma och förkunna att nu var jag så god att vakna. Det var för en gångs skull inga större problem att kliva upp eftersom att jag somnade så föredömligt tidigt igår kväll. Före elva rentav.

Dag ett, vecka ett. Av åtta. Det kommer att gå på ett kick.

Helgen har varit bra. Skrev tenta i fredags och det kändes som att jag grejade den. När jag har den känslan efter en tenta brukar jag också klara dem. Är inte det minsta sugen på att skriva omtenta i augusti, so I better.

Efter tentan unnade jag mig ett skrovmål innan jag gick ner till Ekumenikumparken där Hannes och hans ungdomar parkhängde. Givetvis med en gitarrkille i centrum som sig bör. Jag höll mig oerhört städad med tanke på att jag skulle upp och köra dagen efter, men det hindrade mig inte från att följa med till V-dala. Det var min lillebror som fick stå för det ostädade som sig bör.

När Markus Krunegård hade spelat klart gick jag hem, och trots att jag var helt utschasad tyckte jag att det var en bra idé att kapa en timmes nattsömn så att jag kunde skriva blogg och fixa en bilåkar-playlist. Och ja, skämslåten Satellite med tyska Lena inledde den, tätt följd av Cheryl Coles Fight for this love. Snacka om att sätta ribban.

I lördags kom jag och Hannes iväg vid tiotiden. Vi lånade Eshs lilla Fiat, och trots att det inte är årets, eller ens fjolårets, eller ens förfjolårets (ni fattar) modell gick den som en klocka. Skönt att låna en gammal bil och att den faktiskt fungerar. Vill aldrig mer vara med om en resa som den till och från Roskilde 2007 i farmor och farfars skraltiga Saab.

Väl framme på landet hjälpte vi till med förberedelserna inför pappas andra 60-årsfest. Framåt tretiden dök plötsligt en okänd bil upp, och ut ur den kom överraskande Love och Kerstin tillsammans med månadsgamle Elis. Pappa blev väldigt rörd, för Love hade sagt att de inte kunde komma. Bra lur där.

Det var oerhört roligt att träffa min brorson, och det var en speciell känsla att hålla honom (trots att faster Marie snodde honom direkt). För att parafrasera ordsmeden Martin Kellerman: Man får en ny syn på livet när man har en storebror som han blivit pappa. Tycker lite synd om Love som aldrig kommer att få uppleva det. Men han är å andra sidan pappa själv så det är kanske större. Antagligen större. Hur som helst var det spännande att träffa Elis och det ska bli kul att följa hans framsteg framöver.

Dagen var fin och det var kul att umgås med släkten. Det var också kul att prata lite med pappas gamla kompisar. Pappa spelade några låtar och bjöd upp sina vänner och syskon att sjunga med i olika låtar, så som de gjorde under de glada 60- och 70-talen. Bra stämning, lite dans och lite allsång. Och lite, lite naket (Hannes).

På kvällen körde vi Mölkky, som är en finsk variant av kubb (infoga valfritt skämt på tema Koskenkorva, bastu och knivar). Det var dock mycket roligare än kubb, och trots att jag stod för två bedrövliga insaster i omgång ett och två lyckades jag till sist vinna den avslutande omgången. Oerhört viktigt för självkänslan om inte annat.

På natten sov jag dåligt på grund av att Hannes snarkade så det dånade i Lillstugan och sen blev det tidigt väckning när Elis kom in och ville umgås. Så jag var inte så pigg när vi körde hem mot Uppsala på förmiddagen, men allt gick bra och bilen höll.

På eftermiddagen spelade jag match i värmen, och det gick som det brukar för oss den här säsongen. Snart måste det vända. Det positiva med matchen var att jag var lagkapten och det var första gången jag var det i en seriematch i Södra. Nu har jag varit lagkapten i alla lag jag har spelat med i seriespel. Det är bara jag och Tony Adams i hela världen som kan hävda det.

På kvällen var jag extremt trött efter den halvdana nattsömnen och den halvdana fotbollsmatchen, men jag bet ihop och väntade i alla fall tills klockan var nio innan jag gick och lade mig.

Nu funderar jag på att köpa en macka. Tyvärr är de fina mackorna borttagna, så jag vet inte hur sugen jag är. Kanske äter tårta till frukost istället. Här på jobbet finns det nämligen resurser.